Nästa år firas tryckfrihetsåret i Sverige. År 2016 är det nämligen 250 år sedan offentlighetsprincipen och den första svenska tryckfrihetsförordningen stiftades, den äldsta i sitt slag i världen. Under det kommande året ska en rad myndigheter, organisationer, föreningar och enskilda intressenter ha programaktiviteter som "uppmärksammar det fria ordet och rätten till fri information i Sverige och i omvärlden, historiskt, i nutid och i framtiden".
Som född i ett kommunistiskt land, utan fri åsiktsbildning och yttrande- och tryckfrihet, har jag alltid fascinerats av ordets makt över tanken. Ordet som föder en ny tanke, som föder nya ord. Därför skräms jag över att leva i en tid, i ett land där det ändå anses modigt att tänka fritt, även när det inte är förbjudet. Förbjudet i lag, vill säga. För trots vår grundlagsstadgade yttrande- och tryckfrihet räds många den fria tanken. Personligen är jag mer rädd för vad som händer med en människa när hon bär på tankar som hon inte vågar sätta ord på, liksom vad som händer i ett samhälle där orden inte längre är bärare av tankar.
I den ofria delen av världen sitter människor i fängelse för sina åsikter. I Sverige sitter många i alldeles egenhändigt konstruerade fängelser. Vi är så vana vid vad som får och inte får sägas att vi sällan reflekterar över vilka tankar vi inte ens tänkt. Det är märkligt att ett land med en så lång tradition av tryckfrihet är samma land där "fel" åsikter kan leda till att du brännmärks som människa.
Jag får många mail, brev och telefonsamtal från er läsare, vilket jag uppskattar mycket. Emellertid har jag på senare tid funderat kring varför så många av er känner ett behov av att kombinera beröm med att ni inte alltid, i alla frågor, delar mina uppfattningar. Min uppfattning är att det är precis som det ska vara. För inte kan man förväntas känna uppskattning enbart för någon vars alla åsikter man delar? Det är inte farligt att ha olika åsikter, att vara oeniga. Tvärtom är det demokratins livsnerv och hela existensberättigande. För vad ska vi med frihet att yttra oss till om det bara finns en åsikt att yttra, en åsikt som alla dessutom är överens om? Kan man alls ha en debatt om alla tycker likadant från början?
Sedan statsvetaren vid Göteborgs universitet, Henrik Ekengren Oscarsson, myntade begreppet "åsiktskorridoren" har en livlig debatt om debatten pågått. Enligt Ekengren Oscarsson definieras korridoren som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.
När jag tillträde jobbet som politisk redaktör i GP skrev jag att jag ville riva den klaustrofobiska åsiktskorridoren och bidra till ett mer sökande samtal i ett luftigt tankerum. En del, särskilt på vänsterkanten, har gjort gällande att det inte finns någon åsiktskorridor i Sverige, att alla åsikter får yppas men att man får vara beredd på mothugg. Om det varit fråga om sakliga mothugg, och inte om nedvärderande etikettering, hade jag varit den första att hålla med.
Ett annat problem är att svensk debatt enbart tycks kunna förhålla sig till en sakfråga, och för den på förhand givna lösningsförslag, åt gången. Jag har träffat alltför många politiker, av alla kulörer, men också journalister, som numera öppet medger att de hållit vissa uppfattningar för sig själva av rädsla för att äventyra den egna karriären. Därför har de valt att hålla tyst.
Detta är ett demokratiproblem som vi underskattar riskerna med. Johan Hakelius fångade fenomenet på sitt sedvanligt pricksäkra vis: "Det som var suspekt att säga för någon månad sedan, är plötsligt sunt förnuft i åsiktskorridorens mitt. Skiftet föregås inte av någon fri, frejdig och öppen debatt. I offentligheten pågår snarare arbetet med att hålla ned, brännmärka och förtränga in i det sista. Det är under ytan förberedelsen sker. Där växer insikterna om vad som är ohållbart och orealistiskt. /.../ Men ingen vill ensam spräcka fasaden. Bit för bit rivs i stället hela huset bakom fasaden, som får stå kvar. Så kommer det avgörande ögonblicket. På en given signal faller den gamla fasaden. Bakom den finns redan en ny. Den ser ut att alltid ha stått där. I ett slag är allt ändrat." (AB 26/10).
Hoppas vi slipper konstruera fler korridorer, i landet som kan stoltsera med 250 år av tryckfrihet.
