Är rättvisa detsamma som lika utfall eller lika rättigheter? Är individen ett offer eller en handlingskraftig aktör? Är människor dömda att tycka och vara på ett särskilt vis på grund av sin kromosomuppsättning eller hudfärg? Hur man svarar på dessa frågor säger mycket om ens människosyn. Men inte alltid det man tror.
"Välkommen hit! Det är så roligt med fler unga, invandrartjejer som tar plats i radion!" Eller: "Hur känns det att vara en ung, snygg invandrartjej, det finns väl inte så många som du i era korridorer?".
Ovanstående är exempel på, förhoppningsvis välmenta, kommentarer jag fått under de senaste fem åren. Det rör sig om en handfull gånger. Vad jag vet. Dessvärre (eller bättre?) vet jag inte hur många fler personerjag mött som tänkt i liknande banor. Hur många gånger jag plockats ut för att medverka i radio eller TV på grund av sådant som jag inte kan göra något åt. Min hårfärg, mitt efternamn, min etnicitet. Allt sådant som ska sakna relevans i ett meritokratiskt, antirasistiskt samhälle.
I Sverige finns en ideell organisation som heter Rättviseförmedlingen som säger sig vilja lyfta alternativ kompetens och korrigera skevheter i samhället för att på så vis skapa mer jämställdhet. Genom åren har organisationen arbetat med kunder som bland annat SVT/SR, olika universitet och Kulturhuset. I en radiodebatt förra året uppmanade förmedlingens ordförande Seher Yilmazpubliken att räkna antalet personer med utländskt påbrå på sina arbetsplatser.
Om några veckor kommer Rättviseförmedlingens nya app, Rättviseräknaren, att testas av en rad redaktioner i landet. Verktyget, som finansierats med 3,2 miljoner kronor av statliga Vinnova, syftar till att manuellt ta fram uppgifter om hur många kvinnor respektive män samt personer med nordiskt klingande namn eller ej som kommer till tals i olika medier.
Tilltaget kan tyckas oskyldigt men är synnerligen allvarligt. Låt mig förklara varför. För det första, jag är trots att jag föddes i ett annat land, svensk. Den känslan har jag kämpat för, den är jag stolt över, den ska ingen få ta ifrån mig oavsett hur jag ser ut.
För det andra, jag vill inte representeras av någon med härkomst i gruppen "unga invandrartjejer". Lika lite vill jag vara en representant för denna grupp. Jag representerar och representeras däremot gärna av någon som delar mina åsikter och värderingar, oavsett om det rör sig om en 17-årig, transsexuell nepales eller en vit, 80-årig norrlänning.
För det tredje, när grupper ställs mot varandra ersätts viljan att hitta gemensamma nämnare av viljan att tillskansa sig så många särskilda rättigheter som möjligt. Det sliter sönder ett samhälle och cementerar polarisering.
För det fjärde, låt oss leka med tanken att jag i framtiden får två barn. Det ena ärver mina mörka drag och behåller mitt efternamn, det andra liknar sin blonde far och får hans efternamn. I övrigt får de exakt samma uppfostran, perspektiv och värderingar. Utåt sett, vid en visuellbesiktning, är skillnaderna emellertid diametrala mellan dessa barn. Ska det barn som verkar utländskt kvoteras in? Ska det andra barnet vars enda brist är ett illa valt efternamn diskrimineras? Ökar verkligen den riktiga jämställdheten på det här viset?
Vi står inför ett vägval, där fredagens regeringsutspel om könskvotering till bolagsstyrelser visar att steg i fel riktning redan tagits. Antingen upprättar vi register som tar hänsyn till alla de parametrar som gör en människa till vem hon är för att på så vis säkra att utfallet i samhällets alla vrår blir statistiskt korrekt. Eller så börjar vi bedöma människor efter vad de gör, tycker och tänker. Om det leder till att 85 procent av namnen på Feministiskt Initiativs listor till riksdagsvalet är kvinnor eller att 50 procent av ministrarna i sittande regering är män struntar jag högaktningsfullt i. Det avgörande är kompetensen. Den kan man å andra sidan, i nämnda fall, sannerligen ha synpunkter på.
