Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Alexander Bard/Jan Söderqvist | Synteism: Att skapa gud i internetåldern

En visionär bok borde ge läsaren underbar svindelkänsla då nya perspektiv öppnar sig. Men den känslan infinner sig aldrig när Håkan Lindgren läser Alexander Bards och Jan Söderqvists fjärde gemensamma bok Synteism: Att skapa gud i internetåldern.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Alexander Bard/Jan Söderqvist

Synteism: Att skapa gud i internetåldern

Bookmark förlag

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Med sin senaste bok skänker Alexander Bard och Jan Söderqvist världen en ny religion. Synteism är deras fjärde gemensamma bok efter Nätokraterna, Det globala imperiet och Kroppsmaskinerna. Varje tidsålder, skriver de, ”måste ha en egen blind men likafullt relevant tro som grundläggande axiom”. Eftersom de har insett att det ligger till på det viset har de skapat ”en kollektiv andlighet för internetåldern” åt oss: synteismen, en ”ny metafysisk berättelse” där ”dystopismen ersätts av en ny trovärdig utopism”. Jag har inte märkt att världen ropat efter några nya religioner, men Bard och Söderqvist är kanske bara före sin tid.

Människan ”känner och agerar i grunden religiöst”, skriver de. Det lönar sig inte att låtsas något annat: ”det undermedvetna accepterar aldrig någon ateism.” Deras syn på religion är å ena sidan tolerant, fascinerad, romantiserande – ateister beskrivs som hämmade nykterister som dumt nog tackar nej till festen. Och å andra sidan ganska krass: ”den ursprungliga poängen med religion är att skapa samhörighet och lojalitet” inom ett kollektiv. ”Metafysiken”, säger de på ett annat ställe, ”är i betydande utsträckning en berättelse om just makt och vem som ska utöva den.”

Synteism är en bok där varje ord betyder exakt vad författarna avser och där varje begrepp snäpper fast i de andra på ett tillfredsställande vis. Det är inte menat som beröm. Orden betyder exakt vad de vill eftersom alla begrepp som Bard och Söderqvist opererar med är stora, entydiga och gjutna i en homogen massa i glada grundfärger – som legobitar. När de fyra epokerna i mänsklighetens historia – talet, skrivkonsten, boktryckarkonsten och internet – är lika enkla som Lego Duplo-klossar går det lätt att bygga.

”Den samlade informationsmängden expanderar i sådan rasande takt att omvärlden blir alltmer svåröverskådlig och obegriplig för oss”, skriver de. Ändå har de total överblick. De hoppar från matematik till kvantfysik till zoroastrism lika lätt som en sparv hoppar från kvist till kvist inuti en buske. En tankepyramid där Atheos, Entheos och Pantheos uppgår i Syntheos blandas med de allra senaste kosmologiska teorierna och med gammal klassisk nätutopism från 1997. Hört talas om internet? Det kommer att innebära ett paradigmskifte! Internet är ”ett fenomen som vi inte kan styra över utan enbart försöka anpassa oss till så gott det går.” Å fan. Jag trodde internet var gjort av människor.

De vet att ”majoriteten av vår tids strängteoretiker” har fastnat i en platonistisk fälla och att ”det undermedvetna är strukturerat så att det egentligen vill dö.” De vet hur brett universum är (”93 miljarder ljusår”) och vad ett nyfött barn upplever (”enbart värld, men inget själv”). De är till och med så kloka att de kan ställa diagnos på alla filosofer de inte är överens med: ”förklaringen är, som så ofta vid filosofiska felslut, psykologisk.” De skriver om Platons ”autistiska neuros inför tillvarons oformliga mångfald” och att Badiou låter ”den egna neurosen ställa sig i vägen för den filosofiska klarsynen.”

Ibland påminner de läsaren om det mänskliga intellektets begränsningar, men det är bara ännu en legobit för dem. De kan utan problem skriva ”vi tror oss betrakta världen, men blickar i själva verket in i en egentillverkad spegel, producerad av våra självupptagna begrepp och vanföreställningar” och sedan ändå använda argumentet ”därför att fysiken faktiskt fungerar exakt just så”. Vilken ordning man sätter legobitarna i är inte viktigt, alla passar lika bra ihop med alla andra. Man kan sätta legobiten ”självupptagna vanföreställningar” ovanpå ett tvärsäkert påstående om hur fysiken ”fungerar” eller tvärtom, ingen av deras legobitar påverkar de andra bitarna ett dugg.

Synteismen föredrar inte ”oklarhet och drömmerier framför logik och precision, tvärtom”, skriver de. ”Även metafysiken måste vara samstämmig med kvantfysiken”, annars ”kan vi ta farväl av såväl den intellektuella anständigheten som kontakten med den fysiska verkligheten för gott.” Och det är ju tur att de håller på anständigheten – men tro inte att de är några glädjedödare för den skull! Några sidor senare: ”även den bästa vetenskapen grundas i ett lekfullt förhållningssätt inför tillvarons mysterier snarare än i något slags sträng logik.” Sedan tar de död på lekfullheten med en slängig cynism: om tillräckligt många tror på synteismen blir den sann.

En visionär bok borde ge läsaren några ögonblick av den där underbara svindelkänslan när nya perspektiv öppnar sig, men att läsa Synteism är lika svindlande som att titta på när någon ställer upp en åker full av halmgubbar och sedan massakrerar dem med skördetröska. Vissa fläckar av åkern massakrerar de slarvigt, andra kör författarna över gång på gång, som om de inte kunde få nog av att meja ner sina favorithalmgubbar.

De skisserar en värld som är uppdelad mellan en elit, ”nätokraterna”, och ett ”konsumtariat”, en underklass som är dömd att ägna sig åt ”den passiva konsumtionen av underhållning och identitetsframställning i prefabricerad massupplaga”. Inget sägs om hur vi ska undvika en sådan framtid, eller om de ens tycker att det är önskvärt. En mängd filosofer förekommer, från antiken fram till idag, men ett namn saknas. Nämligen John Rawls, som har sagt att om du konstruerar en plan för ett framtida samhälle ska du utforma den som om du inte visste om du själv kommer att befinna sig överst eller underst.

Bard och Söderqvist ogillar filosofiska system som består av statiska och perfekta begrepp; de föredrar rörlighet och föränderlighet. Det låter sympatiskt. Andra partier är inte riktigt lika sympatiska, framförallt inte om man ställer dem bredvid varandra och försöker föreställa sig hur de skulle kunna omsättas i praktiken. När det gäller kärlek finns ingen ömsesidighet längre, där går flödet bara i en riktning: ”kärleken till andra och till livet får sin kraft från självkärleken och inte tvärtom.” Självkärleken är fundamental, förklarar de, och hyllar livet som en ständigt pågående undersökning av hur man själv förändras genom att göra si eller så – en etik där alla konsekvenser för andra har skurits bort. ”Att tänka är nämligen inte att förstå världen”, skriver de, ”att tänka är istället att agera.” Och hur bör man agera? ”Var ditt begär, var din drift, ignorera allting annat, så lever du livet till fullo!”

Min sektvarningsmätare är rätt nervös av sig och här börjar den darra. Jag kan inte se att synteismen har några inbyggda hinder mot att användas i en sekt där det, efter alla vagt storslagna fraser, aldrig kommer som en överraskning vem som ska sära på benen för vem.

Betraktar man bygget på avstånd syns det att de inte har använt sina legobitar till något annat än ett omständligt sätt att säga ”gilla läget”. Det är inget nytt budskap. Om man vill vara diplomatisk är det lika tidlöst som pyramiderna. Det är vad som brukar sägas av personer som identifierar sig själva med läget, och som är övertygade om att det alltid är några andra som får ta på sig en god min och stå för gillandet.

ÄMNET

I sin fjärde gemensamma bok försöker Alexander Bard och Jan Söderqvist skapa en ny kollektiv andlighet för oss i internetåldern: synteismen. De skisserar en värld uppdelad i en elit, nätokraterna, och ett konsumtariat, en underklass dömd att ägna sig åt passiv underhållningskonsumtion. Om författarna är emot en sådan utveckling eller inte förblir oklart, skriver Håkan Lindgren.

SKRIBENTEN

Håkan Lindgren är kulturskribent och litteraturkritiker. Skrev senast i GP om årets valaffischer: ”så uppgivna och innehållslösa att de inte märks.”