Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Alain Mabanckou | I morgon fyller jag tjugo år.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Alain Mabanckou | I morgon fyller jag tjugo år

Alain Mabanckous nya roman är mycket charmerande. Det som gör denna berättelse till fin litteratur är det med stor kraft genomförda barnperspektivet, skriver Ulf Eriksson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Alain Mabanckou

I morgon fyller jag tjugo år

Översättning Karin Lidén

Weyler

Pojkens berättande öppnar genast för läsaren en avlägsen värld. Det är tidigt sjuttiotal i Kongo ungefär ett decennium efter självständigheten, och författarens unga alter ego, den kanske tioårige Michel ser sig omkring i Pointe Noires kvarter med vidöppen blick. Hans pappa Roger delar sin tid mellan två fruar, Martine och Michels mor Pauline som så gärna vill ha ett barn till. Pappa Roger är inte fattig, han står i receptionen på ett hotell efter vars franska ägarinna han döper en dotter.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Landet är en stalinistisk diktatur där rasförtrycket finns kvar och världsdelens postkoloniala våld är inte är långt borta. Michel hör berättas om en galning vid namn Idi Amin, och om den sjuke shahen av Iran som gömmer sig för ayatolla Khomeini i Egypten. När Alain Mabanckou målar fram staden Pointe Noire för fyrtio år sedan är det en avlägsen värld, ja, men det är också en bekant värld eftersom delar av Michels föreställningar om den kommer från massmedia vid just den tid då vår hyperkapitalistiska globalitets maktrelationer börjar ta form.

Det som gör denna berättelse till fin litteratur är det originella, med stor kraft genomförda barnperspektivet. Dagens berättarkonst tycks ibland lida brist på fantasi nog att hitta ett vettigt alternativ till den allvetande berättaren eller det partiska vittnet. Det förra berättarsättet ger en ovärderlig estetisk frihet som dock kan försvåra det moraliska och sociala engagemanget. Det senare sättet, att exempelvis berätta ur en förtryckt eller förföljd grupps perspektiv, synliggör maktförhållanden men leder oftast till helt olösbara representativitetsproblem.

Så här kan Michel låta när han berättar om sitt lands relation till Frankrike: ”Fransmännen gillade oss och vi gillade dem också. De tycker fortfarande om oss, för de fortsätter att ta väl hand om vår olja som finns i havet utanför Pointe Noire, annars skulle vi bara slösa bort den eller sälja den till amerikanerna som behöver den till sina stora bilar.”

Den globalitet Michel skall växa upp i är vidsträckt, men full av akuta hot. Samtidigt är hans värld liten och tidlös: skräddaren tar mått på människornas drömmar medan snickaren gör kistor åt dem när de skall vandra tillbaka den väg de en gång som nyfödda gick. En gammal tupp är antagligen en förfader, och enligt en trollkarl är det Michel själv som har stängt dörren till sin mors mage så att hon inte kan få ett barn till. Letandet efter nyckeln till moderns mage blir en utsökt miniatyr-quest, ett sökande, tillsammans med en galen uteliggare, efter framtiden.

Detta är en mycket charmerande och väl genomförd roman som griper och samtidigt förför med sina många direkta och dråpliga tilldragelser. Den generösa naivistiska stilen är rik på genuint komiska överdrifter och verkningsfulla upprepningar och små mikro­episka kataloger, och det blir inte överlastat eller maniererat. På andra plan pågår hela tiden det stora, allmänmänskliga sökandet: efter kärleken, efter skönheten, efter kunskapen och värdigheten.