När den franska sociologen Pierre Bourdieu i boken "Kultur och kritik" får frågan om varför han använder sig av ett speciellt och svårt fackspråk i sin strävan att avslöja vetenskapsmännens monopol svarar han bland annat såhär:
"Samhällsvetenskaperna (...) måste erövra allt de säger från de vedertagna idéer vardagsspråket för med sig och uttrycka det på ett språk som är benäget att säga något helt annat."
Eftersom det oreflekterade vardagsspråket alltid ger uttryck för en normerande världsbild är det av vikt att ifrågasätta sina egna stilistiska verktyg. Det är kanske ett banalt uttalande, men inte desto mindre ett uttalande som gång på gång aktualiseras när man läser den Londonbaserade "vardagsfilosofen" Alain de Bottons senaste bok, "Arbetets lust och leda".
För låt mig fastslå redan från början att boken är ett praktexempel på hur man inte ska gå till väga när man försöker skildra världen i text. Detta är nämligen en fördomsfull och aningslös översittarlitteratur som hela tiden försöker inkludera läsaren i ett exklusivt och distanserat "vi" som för tankarna till 1800-talets koloniala flanörer. Skriven med ett torrt förakt för de människor de Botton väljer att porträttera i ett otidsenligt försök att gissla det moderna samhällets arbetsdelning.
Man kan också uttrycka det så här: de Bottons genomruttna utgångspunkt är att det finns två sorters människor. Dem som i likhet med honom själv sysslar med meningsfulla arbetsuppgifter som kommer att lämna bestående avtryck i historiens annaler, och så de andra. De där som av en eller annan orsak väljer att utföra specialiserade och meningslösa uppgifter på en revisionsfirma eller på en mässa för flygplanstillverkare. Ett oförståeligt släkte som i motsats till "oss" tycks förstå värdet av estetiskt fula byggnader utmed motorvägarna. Hur kommer det sig att de ens går upp på morgnarna, när deras liv är så torftiga och fyllda av dålig och fettdrypande mat, ändlösa tevekvällar med vin och bristande känsla för det sublima?
I en serie kåserande essäer nedsänker sig de Botton i vad han föreställer sig vara verklighetens mylla. Och avslöjar omedelbart den övre medelklassens enorma men uteslutande estetiska fascination inför det manuella arbetet. Redan i den första essän, som i likhet med de resterande inte har ett dugg med arbete att göra, etableras positionen. Som i en bakvänd kikare får författaren syn på några nördiga gubbar som betraktar fartyg i hamnen. Båtspotters som vet allt om tonnage och rutter. Betraktare som i likhet med de Botton förstår att uppskatta det industriella samhällets balettlika kvaliteter. Långt i fjärran - som en liten prick ute på piren - anas de män som jobbar med gods och kranar. Exotiska människor som i motsats till oss äger tillverkningens mystiska och handfasta kunskap. Hur mycket skulle vi inte kunna lära oss av dem? frågar sig författaren och åtar sig därmed att ta reda på varför tjänstefolket gör som tjänstefolket gör...
På ett ytligt plan kan det se ut som att de Botton tar ett stort grepp på det moderna arbetslivet. Han är en reflekterande turist som avhandlar allt ifrån tonfiskens väg från Maldiverna till det engelska middagsbordet, kextillverkning i charmlösa industristäder, raketuppskjutningar i Sydamerika och pyloners sträckning genom det brittiska landskapet. Men under varje sten han vänder på sin vandring återfinns förvånande nog sällan det tidigare nämnda tjänstefolket. Istället representeras "arbetet" av en chef på mellannivå, en direktör, en ingenjör, en uppfinnare eller en revisor. Företrädare för en serie transaktioner på högre nivå. Flygplan byggs till exempel av män som utbyter visitkort i samarbete med riskkapitalister. På mycket få platser skymtar världens osynliggjorda arbetare fram. Inte bara de i författarens ögon så ömkansvärda robotarna vid löpande bandet, vars situation han milt försöker förstå som en strävan att överleva, utan framförallt är det människor inom den sociala och offentliga sektorn som tycks ha försvunnit från jordens yta. De hittas på ett fåtal platser i skildringen, särskilt i de svartvita fotografierna som åtföljer essäerna. Men då alltid med bortvända ansikten. Anonyma städerskor fotograferade via en spegel i en korridor till exempel. Behöver jag tillägga att det är en ganska stötande världsbild som här målas upp?
Ett arbete är meningsfullt när det tillåter oss att skapa glädje eller lindra andra människors lidande, skriver författaren. Men varken sjuksköterskor, dagispersonal, äldrevårdare eller lärare har varit tillräckligt intressanta för den teknik- och arbetarromantiska författaren. Symptomatiskt nog är det istället karriärrådgivaren som får de Bottons odelade beundran. Visserligen tror han inte själv på de floskler som presenteras. Han är medveten om den tanklösa grymheten som vilar i borgerlighetens bedyrande att vi alla kan hitta lyckan genom arbetet och kärleken. Men mindre intellektuellt bemedlade människor behöver också de bli sedda, tycks han mena och upphöjer därefter coachyrket till det mest beundransvärda på jorden.
Att nyckelbegreppen "lust" och "leda" aldrig utreds hör till en av bokens många svagheter. Men med hjälp av överdriven lyteshumor lyckas de Botton gång på gång med konststycket att framkalla det senare hos den här läsaren. Det är å andra sidan en bedrift som inte kommer att gå till historien.
