Förra veckan ställde jag i en krönika den retoriska frågan Sover polisen? Polisens kommunikationstjänst i Göteborg sov verkligen inte, de svarade direkt. Men att döma av hur många göteborgare som har mejlat mig sina berättelser, verkar det som att många andra i polishuset på Skånegatan sover.
En byggare vars firma renoverar ett hus beskriver ett fall: Klottrare har använt sig av firmans byggnadsställningar för att klottra på huset. De boende såg vad som hände, ringde polisen, som kom en halvtimme senare och mötte klottrarna på väg ned från ställningarna.
Foto av klottrarna finns, vittnen i huset likaså. Vad hände? De släpptes, ingen anmälan gjordes på plats, inte heller skrevs någon rapport. Nästa dag återvände klottrarna, fastighetsägaren gjorde en anmälan och bifogade foton. Utredningen lades ned. Fastighetsägaren fick betala klottersanering av fasaden, dörrar och gungor.
Det finns fler exempel, en man berättade för mig att han under lunchrasten hittat vad som förmodades vara en stulen båt, slarvigt förtöjd vid en kaj. Han hörde av sig till polisen som hävdade att de inte prioriterade sådant. Det finns tyvärr många fler liknande exempel.
Det pågår ett gängkrig i Göteborg. Av tjugoen mord som begåtts i detta krig har inte ett enda klarats upp, trots att kriget betecknas som en särskild händelse och därför prioriteras högst.
Polisen har en del att stå i men inte ska det innebära att enklare brott förblir helt ouppklarade. Ett problem är att polisen sällan närvarar i staden. Klotter eller stöld är i sig inga allvarliga brott, men upplevelsen att vissa brott inte tas på allvar av polisen skickar en tydlig signal: du kommer undan med viss typ av brottslighet. Till och med när du blir tagen på bar gärning.
I New York började polisen under 80-talet arbeta intensivt med metoder baserade på den krossade rutans teori, teorin var enkel: om krossade rutor, klotter och annan skadegörelse inte tas på allvar eller åtgärdas skickar det en signal att samhället inte bryr sig. Acceptansen för småbrottslighet leder därmed till värre brottslighet.
Det är självklart att resurserna är ändliga och att prioriteringar måste göras. Men risken är att den svenska staten förvandlas till en nattvandrarstat, där sysslor som tidigare utfördes av polisen tas över av civilsamhället och privata väktarfirmor. Polisen kan inte tillåtas helt abdikera från sitt ansvar för tryggheten i Göteborg.
