Håller Turkiet på att bli den stora ledaren på den vakanta posten i Mellanöstern? Om man ska tolka den senaste tidens agerande av premiärminister Recep Tayip Erdogan är ambitionerna inte att ta miste på. Iran är en spelare, men har försvagats betydligt. Platsen verkar annars ledig och ingen annan förmår eller försöker ta den. Turkiet har både muskler och vilja.
Ekonomin är stark, så självförtroende saknas inte. Motivation är heller ingen bristvara. Man har ansträngt sig men tillfälligt avvisats som EU-medlem, så det finns en stark revanschlusta. Det är som att Erdogan och hans pådrivare, utrikesminister Ahmet Davutoglu, vill visa EU att om man inte blir insläppta så ska EU åtminstone få räkna med landet som en regional stormakt i Mellanöstern.
Att manövrera i Mellanösterns storpolitik har alltid varit en balansakt på en slak lina. Det gäller att hålla reda på alla intressen och koalitioner. Nu mer än någonsin. Den arabiska våren har ställt det mesta på ända.
Den turkiska regeringen passar på att visa framfötterna och ser inga problem med kontinuiteten. Gårdagens fiender kan bli dagens allierade och tvärtom.
Turkiet har höjt ett varningens finger mot sin allierade Syriens president Bashar al Assad för hans brutalitet mot sitt folk och man har brutit med Iran.
Israel som under lång tid varit en mycket nära vän och allierad till Turkiet har stått i skottgluggen den senaste tiden.
Tonen har höjts och utfallen eskalerat efter Israels stormning av Ship to Gaza, något som enligt Erdogan var tillräckligt att gå i krig för. Den sortens retorik har givetvis potential att falla i god jord hos de arabiska folken.
De senaste utspelen, varningen mot Cypern för att borra efter olja vid sin kust och hoten om att bryta med EU om Cypern blir EU-ordförande nästa år, är direkt konfrontatoriska mot EU. Det går inte att ta miste på budskapet.
Samtidigt med de flitiga utspelen mot EU och Israel har Turkiet godkänt att Nato installerar ett missilförsvar mot Iran och försöker värna relationerna till USA. Ungefär vad som anstår en stormakt.
Men ambitionerna är inte oproblematiska. Turkiet har en egen minoritetspolitik att försvara. Det gäller att inte starta för många strider samtidigt och komma ihåg det som araberna förmodligen inte glömt än, det var inte längesen Ottomanska imperiet var den stora kolonialmakten i området. I Stormaktsspelet är allianser och förtroende en färskvara.
