Jag har läst fotbollskrönikörer som nästan ber om ursäkt för att de bevakar EM-fotbollen. Det är inte svårt att förstå. Bilder på mördade barn som fyller tidningssidorna var och varannan dag skär rakt in i hjärtat. Då kan saker som fotboll kännas rätt futtiga. Det som i praktiken redan är ett inbördeskrig i Syrien har skördat 14 000 människoliv. Alldeles för många av dem barn. Nya uppgifter om massakrer kommer varje dag. Vi vet att regimen gör sig skyldig till blodbad. Vi vet att motståndsrörelsen är beväpnad. Men informationen är fortfarande knapphändig. Och de internationella krafterna ser till sina intressen.
Det är cyniskt, men krigets första offer är, som bekant, sanningen. När det kommer till omvärldens agerande har de senaste veckornas upptrappning av våldet ackompanjerats av politisk och opinionsbildande rundgång; Att FN-sändebudet Kofi Annans fredsplan måste respekteras. Och alla resonemang slutar i att Ryssland måste byta fot och sluta stödja sin blodsbesudlade allierade, presidenten Bashar al Assad.
Oenigheten i FN:s säkerhetsråd skapar handlingsförlamning. Ett militärt ingripande i dag kan få katastrofala följder. Så länge Ryssland stöttar regimen kan den fortsätta trotsa omvärld och förnuft. Bedömningen är att Ryssarna kommer att byta fot. Frågan är bara till vilket pris i lidande, och vad man väntar på. Det finns uppgifter om att den alawitiskt styrda regimen förbereder sitt eget tillbakadragande till de västra delarna av landet där man har sitt starka fäste. Där ligger städer som Homs, Hama och Houla där regimens angrepp varit som mest brutala. Möjligt att regimen vill rensa bort sunnitiska minoriteter för att skapa en homogent alawitiskt region. Sådant har hänt förr.
Människan har en fantastisk förmåga att anpassa sig till omständigheter. Det har förmodligen räddat människosläktet. Samma förmåga gör oss snabbt avtrubbade. Också grotesk verklighet blir vardag. Det är lätt att uppgivet slå ut med armarna. Men samvete och värdighet tvingar oss att kämpa emot. Vi måste. Ett barn är ett barn och krig är ociviliserat. Men det som sker på ett plan hindrar inte det som måste göras på ett annat. Kanske borde västländerna, följa kolumnisten på Sydsvenskan, Carl Rudbecks, förslag att kalla hem sina ambassadörer från Moskva i stället för att kapa banden med Damaskus? Under tiden manifesterar ett europamästerskap det civiliserade umgänget mellan nationer. Fotbollsjournalisternas måste också göra sitt jobb. Utan samvetskval.
