Skådespelaren Joseph Gordon-Levitts hår orsakar huvudbry i komedin 50/50. Utan att vara perukexpert, visst har hans cancersjuke rollfigur löshår innan han förekommer cellgiftsbehandlingen och rakar av sig håret?
En petig inspelningsteknisk detalj? Ja, men också helt avgörande för hur publiken ska ta emot filmen. Som en bromance-komedi gjord med vänsterhanden om kvinnoföraktande nördar, där cancern används för att ge filmen en kul twist? Eller en fin berättelse om hur omöjligt det är att fortsätta leva normalt efter ett cancerbesked och hur lätt det är att bli den som tröstar andra?
50/50 är båda filmerna i en, men tyvärr främst det första. Det är inte Joseph Gordon-Levitts fel. Han går som vanligt in i sina rollfigurer ambitiöst och ärligt. Scenerna med familjen, bland annat en utmärkt Anjelica Huston som mamma, och hans psykolog, spelad av den relativt nya komediennen Anna Kendrick, är filmens stora behållning.
Men så har vi Seth Rogen, kungen av marijuanadoftande filmer om manlig vänskap. Han fungerade utmärkt i På smällen och var helt okej i Pineapple express, mycket tack vare James Franco, men här blir det plågsamt tydligt hur lite karaktärsskådespelare han är. Inte blir det bättre av att hans rollfigur verkar tro att dödlig cancer bäst botas med sex med prostituerade.
Hur förhåller sig filmen då till det positiva tänkande kring cancersjukdom som har spridit sig i USA, och som Barbara Ehrenreich skrev en omtalad bok om 2009? Tja, det är en feelgoodkomedi, vilket så att säga bäddar in positivt tänkande redan på manusstadiet. Samtidigt ifrågasätter Adam omgivningen, som vill att allt snabbt ska återgå till normalläge, så filmen förnekar inte helt den monumentala kris det innebär att bli sjuk.
50/50 ger inte en tillräckligt komplex bild av Adam och sjukdomen för att bottna känslomässigt. Den har inte heller nog svart humor för att bli den där cancerkomedin med stort C.
