Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

28/8 "Grovt felaktig beskrivning"

Humaniora kan aldrig bli en parentes, skriver professor Lisbeth Larsson. Däremot hävdar hon att Bo Rothstein allvarligt skadar den miljö som han arbetar inom.

I den samhällsutveckling som ägt rum under de senaste decennierna har humaniora förlorat mycket av sin tidigare position inom såväl akademi som samhälle. Som Tomas Forser påpekade i inledningen till denna debatt är det en internationell utveckling som under de senaste decennierna fått allt starkare genomslag även i Sverige och han drömmer sig tillbaka till Alexander von Humboldts universitet som i år firar sitt 200-årsjubileum.

Humboldt har blivit de stora festtalens och nostalgikernas ikon. Men, som Johan Öberg påpekade i sitt debattinlägg, var Humboldtuniversitetet en historiskt specifik konstruktion som, även om man håller fast vid dess ideal, måste uppdateras och omformuleras till dagens samhälle. I Tyskland där denna debatt rasar med en intensitet som vida överstiger den svenska menar förre rektorn vid Humboldt-Universität Berlin i boken Was von Humboldt noch zu lernen ist också att man i stället för att drömma om ett akademiskt Schlaraffenland måste se hur konceptet kan förstås och användas för att vitalisera humaniora idag.

Kanske är stora delar av Humboldtidealet också obönhörligt förverkat. Humboldt, som inte bara var språkforskare och filosof, som Forser skriver, utan också upptäcktsresande och biolog tänkte sig ett universitet som likt en organism omfattade hela det mänskliga vetandet och där blodet på ett vitalt sätt strömmade från det ena området till det andra. Att han kommit att stå för humanistisk bildning och kritiskt tänkande är en historisk renodling av hans vittomfamnande ambitioner. Hans tänkande var den stora universalistens. Hos Humboldt finns vare sig klass, kön eller etnicitet och det är knappast något att ha som ideal idag. Det man bör hålla fast vid är dock hans ambition att finna och ställa de för förståelsen av människan stora och akuta frågorna.

Vi befinner oss i ett samhälle i stark förändring där universitet liksom humaniora med nödvändighet måste omformulera sina uppgifter utan att för den skulle överge sina grundläggande uppgifter som handlar om god utbildning och fri forskning. Det är en svår men viktig kamp och jag är glad att jag under en lång period ha haft svenska humanisters förtroende att driva dessa frågor i Vetenskapsrådets styrelse liksom att för tillfället kunna göra det som dekan för forskning vid Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet.

Ett av de, mindre men ändå nedslående, problem som uppstår när man åtar sig uppgifter av detta slag är att man blir utsatt för aggressiva och felinformerade påhopp av debattörer som Bo Rothstein. Det på gränsen till äreröriga ”debattinlägg” han publicerade på GP:s kultursida förra veckan har tidigare varit tryckt i Axess och cirkulerats på universitetens olika maillistor. Rothstein har också manat mig att svara, men, som jag skrev till honom då och även tidigare när vi hade olika uppfattningar om sättet att bedriva jämställdhetsarbete vid Göteborgs universitet, ser jag det som meningslöst att diskutera med en person som inte visar respekt vare sig för person eller fakta. Den beskrivning han ger av min forskningspolitiska hållning i sitt angrepp är grovt felaktig. Detsamma är fallet med hans beskrivning av hur Vetenskapsrådets styrelse agerat.

Jag vill särskilt peka på förra vinterns diskussion om forskningspropositionen. I den lade regeringen mycket långtgående förslag om detaljstyrning av de statliga forskningsmedlen. Bo Rothstein, som anklagar mig och VR:s styrelse för att driva denna utveckling, var förvånansvärt tyst. I styrelsen gick vi emellertid enhälligt emot regeringens krav, vilket ledde till besök och uppläxning av utbildningsminister Lars Leijonborg och hans statssekreterare Peter Honeth. Jag själv fick då, och senare även i Leijonborgs blogg, en särskild duvning för mitt sätt att i en artikel i Dagens Nyheter kritisera regeringens snäva nyttobegrepp.

Jag har alltid hävdat att forskningen skall vara samhället till nytta. En annan av Rothsteins anklagelser. Men absolut inte i den snävt ekonomiska och kortsiktiga bemärkelse som den nuvarande regeringen avser. Jag menar också att staten som anslagsgivare ska kunna peka ut områden där det behövs ny kunskap. Så har skett inom många områden som exempelvis energi, klimat och genus. Det senares företrädare tycks av någon anledning vara Bo Rothsteins främsta anfallsmål, just nu i lätt konkurrens med det nya centrat för Urban Studies vid Göteborgs universitet. Mest uppseendeväckande är nog ändå hans förslag att man skulle lägga ned Uppsala Universitet.

Ibland får man intrycket av att Bo Rothstein ser sig som en universitetets renhållare. Jag skulle snarare säga att han allvarligt skadar den miljö som han arbetar inom. Det är beklämmande i en tid då krafterna knappast borde gå åt att bita varandra internt utan snarare samordnas för att i humanistisk anda bygga vidare. Som jag ser det kan nämligen humaniora aldrig bli en parentes, men vi måste kanske sätta parentes om den förståelse av humaniora som Tomas Forser ger uttryck för.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.