Uppgifterna om att det var Poya Asbaghi och inte Mats Gren som skulle offras i Blåvitts jakt på säkrat kontrakt fanns tidigare i veckan. Dessa skrev vi om i GP.
I min roll som krönikör lyfte jag efter IFK:s förlust mot AIK fram åsikten att Mats Gren har förbrukat sitt förtroende och bör bytas ut mot Jonas Olsson. I samma text ansåg jag att Poya Asbaghi var värd en andra chans.
Sedan följde förlusten mot Hammarby och den svaga insatsen mot Trelleborg. Jag skrev då att "något annat än tränarbyte finns inte nu" och lade till att det inte skall tas personligt utan att "det här handlar om IFK Göteborg, om en förenings framtid, om en mästarklubbs existens."
Dessa åsikter skall inte sammanblandas med nyhetsarbete.
Jag har under mina snart 25 år som sportjournalist varit med om liknande situationer otaliga gånger. Linjen mellan vad jag i egenskap av krönikör tycker och vad jag i egenskap av reporter rapporterar är glasklar för mig, precis som för alla kollegor jag känner med liknande roller.
Att vi rapporterade om uppgifterna som nådde oss har alltså inget med åsikten i min krönika att göra. Det gjorde vi för att vi gjorde den bedömningen att uppgifterna var trovärdiga.
På onsdagens presskonferens betonade IFK att Asbaghi är och förblir IFK:s tränare för lång tid framöver. En respektabel målsättning, med osäkert utfall. Avslutningen av allsvenskan 2018 avgör var detta landar.
Den förändring som IFK nu gör har till syfte att lösa en krisartad situation.
LÄS MER:Jonas Olsson om nya sportchefsrollen
I grunden mer 4-4-2
Så här. Jonas Olsson har vunnit de sju senaste SM-gulden IFK Göteborg har tagit, sex som spelare på 90-talet, ett som tränare 2007.
Att lyfta upp honom ett pinnhål i organisationen, om än bara temporärt, är rätt och riktigt. Dels för att skaka om och skapa en förändring i sig, dels för att väldigt få är och bryr sig mer om IFK Göteborg än Jonas Olsson.
Dock är Jonas Olsson i grunden väldigt mycket 4-4-2 och lite mindre 3-5-2, 5-4-1 eller 4-3-3.
Allt det kan framstå som petitesser i sammanhanget, men blir rimligen en kärnfråga när höstens IFK-system skall mejslas fram; det arbete som inleddes på onsdagen.
Oavsett siffror har Poya Asbaghis IFK Göteborg i matcherna mot Trelleborg, Hammarby, AIK och Häcken haft svårare att bygga bollinnehav på motståndarnas planhalva och minimera misstagen på den egna än tidigare.
Med Hjalmar Jonsson och Hannes Stiller som assisterande tränare i stället för Alf Westerberg och med Jonas Olsson som sportchef är det tydligt hur två världar och grundfilosofier möts och skall mynna ut i en.
Hur den processen fortlöper blir avgörande för utfallet av den förändring som nu genomförs.
Där Olsson är själva sinnebilden för framgångsåren, de som i sammanhang framförts som en belastning för nutiden, är Asbaghi framtiden personifierad, det nya, det som skall driva IFK in i nästa framgångsperiod.
Jonas Olsson berättade i samband med onsdagens presskonferens på Kamratgården i GPTV att det från och med nu är en något enklare, mer individanpassad fotboll som bör råda.
Jag inbillar mig att all form av personlig prestige läggs åt sidan i lägen när kontrakt skall säkras och varje enskild match ökar i värde.
En, i alla fall utifrån sett, intressant fråga är vilken av strategierna som skall gälla.
LÄS MER:Poya Asbaghi om sina nya assisterande tränare
Värvade för att passa Poya
Jag inbillar mig också att spelarmaterialet blir det styrande, inte vad som tidigare gjorts och inte fungerat.
Merparten av de spelare som nu finns i IFK Göteborg är värvade för att passa in i Poya Asbaghis önskan att spela fotboll. För IFK Göteborg har det varit av betydande vikt att visa att det arbetet fortskrider, och för spelarna blev det viktigt att detta fortsatt är grunden i IFK Göteborgs sätt att spela fotboll.
Man kan tycka att det vore mer logiskt att det lägsta poängsnittet på 68 år inför en slutforcering innebär byte på ansvarig och inte assisterande.
För IFK Göteborg handlar det också om att vrida skallarna rätt, att få spelarna att tro, våga och utföra. Upp med hakan, ut med bröstet, sträck på ryggen. Onsdagens åtgärder ökar de möjligheterna.
Dagarna fram till matchen mot BP (tolv stycken på onsdagen) bör inte innehålla några revolutioner, mer försök till korrigeringar för att – vid avspark – ha skapat en tydligare och rakare fotbollstaktik.
LÄS MER:Tidigare Blåvitt-topparna om förändringarna i klubben
Jag ser gärna två forwards, kan tänka mig fyrbackslinje och tänker att laget skall byggas runt de kraftfullaste spelarna, de mest tongivande. I Blåvitts fall är det otvetydigt Giorgij Charaisjvili, stark på fasta, duktig på att växla upp och utmana.
Han är som allra bäst på motståndarens planhalva och bör ges ännu större frihet att agera där. Vad Tobias Hysén kan vet vi, vad Robin Söder har i sig är känt.
Bytet av sportchef var ofrånkomligt. Det har jag skrivit om tidigare. Att det skedde redan nu är följden av en helhetsbedömning, där alla kort var uppe på bordet, där inget var heligt och där slutsatsen – efter veckans samtal med spelarrådet – var att detta är rätt väg framåt.
Plus:
Jonas Olsson, Hjalmar Jonsson och Hannes Stiller är alla bra personer. Dessutom kan de sin fotboll. Bra ingredienser att ha i vilket lag som helst.
Minus:
Tabelläget. Nervkittlande nyckelmatch mot BP, men fortfarande allt i egna händer. Fem poäng är trots allt fem poäng.
