I 37 år har jag jobbat först som förskollärare och sedan som grundskollärare. Jag har haft förmånen att få träffa flera tusen barn, otaliga kollegor och vårdnadshavare. Många minnen är ljusa, positiva och jag har fått vara med om så mycket jag aldrig hade velat vara utan.
Men med de neddragningar som väntar i skolans värld i år väljer jag att säga nej, det räcker nu! Jag har precis sagt upp mig och känner att jag egentligen aldrig hade något alternativ.
I år fyller jag 62 och i mina tankar fanns möjligheten att trappa ner, känslan av att det var min tur att få lite mindre undervisning. Min erfarenhet kunde tillvaratas som mentor för nya lärare och så behöver man ha någon slags förståelse för att 60+ behöver få chansen att orka stanna kvar i yrket. Men så blev det inte.
I stället väljer Göteborgs stad att ta fram osthyveln och göra nedskärningar samtidigt som psykisk ohälsa för unga ökar, lärartätheten minskar och elevhälsan har ett uppdrag som är orimligt resursmässigt.
För mig är det en stor sorg att inte kunna fortsätta i det yrke jag faktiskt älskar men som jag inte längre känner att jag har förutsättningar att orka med.
Föräldrar, kollegor, fackliga kamrater det är dags att agera nu på alla plan. Alla politiker, oavsett partitillhörighet, måste förstå att det som händer nu är ett stort svek mot alla barn som verkligen behöver vuxenvärlden mer än någonsin nu.
Vi kan inte montera ner skolan, det kommer att få katastrofala följder. De lärare, elevassistenter och resurser som tvingas lämna nu kommer troligtvis aldrig att komma tillbaka.
Det är hög tid att ställa frågan om vi är beredda att betala för vad skolan verkligen kostar? Jag vet vad mitt svar blir, hur tänker du?
Susanne, lärare som nu ger upp
LÄS MER:Mer pengar till förskolan – efter hot om nedskärningar
LÄS MER:Dumpa kommunikatörerna i stället för våra förskolor
LÄS MER:Så drabbas bibliotek och låntagare av den nya budgeten