Peter Grönlund: "Allt man gör är politiskt"

– De är ju otroliga begåvningar! utbrister regissören och manusförfattaren Peter Grönlund när vi talas vid på telefon, medan han tar sig ut ur ett hotellrum med dålig täckning och en stund senare hastar gatan fram.

Han är halvvägs in i en "kaotisk dag" inför filmen Goliats galapremiär. De naturbegåvningar han hyllar är filmens huvudrollsinnehavare. Alla förutom tre på rollistan är amatörer, vilket är svårt att smälta efter att ha sett deras insatser i den socialrealistiska filmen som utspelar sig i ett bortglömt brukssamhälle i Östergötland.

– De flesta som medverkar bär erfarenhet av att leva i kriminalitet på ett eller annat sätt, samtidigt som de inte spelar sig själva utan gestaltar rollfigurer. De blir trovärdiga in i minsta detalj genom att spela någon som de kanske själva en gång var, eller har levt nära, poängterar regissören.

Det sociala arvet

Liksom hans Guldbaggeprisade långfilmsdebut Tjuvheder rör sig berättelsen med självklarhet bland kriminella, missbrukare, psykiskt sjuka och fattiga.

– Jag dras till, och är oändligt fascinerad av, den sortens parallellsamhällen och har även ett intresse av att rota i den dysfunktionella familjen, säger Peter Grönlund som tidigt visste att det var ett avsked mellan far och son han ville skildra, ur ett klassperspektiv. Han tar avstamp i det sociala arvet: sonen påminner pappan om de förhoppningar även han en gång haft men fått överge.

LÄS MER: Filmrecension: Högsta betyg till Peter Gröndals Tjuvheder

I centrum står familjen Henebro. Pappa Roland (Joakim Sällquist) har arbetat på bruket men försörjer sig nu som langare. Styvmamman är utförsäkrad. Räkningarna hopar sig, risken är överhängande att de förlorar sin bostad och därmed barnen, som i så fall kommer att fosterhemsplaceras.

Äldste sonen Kimmie, förnämligt spelad av Sebastian Ljungblad, hamnar i slagsmål när han försöker försvara sina nära och kära. Samtidigt ligger det inte alls för honom att slåss: han är, enligt sin pappa och dennes kriminella gäng, för vek för sitt eget bästa.

Förväntas axla ansvaret

När pappan blir dömd till fängelse i drygt ett år, tycks enda utvägen i hans värld vara att Kimmie tar över affärerna.

– Kimmie förväntas axla ansvaret som ställföreträdande far, och ta hand om småsyskonen. Annars splittras familjen. Samtidigt drömmer han om att lämna allt, skaffa ett drägligt jobb och bryta det sociala arvet. Det är runt hans val filmen rör sig, konstaterar Peter Grönlund.

Både tematiken och tonfallet för tankarna till den brittiske filmikonen Ken Loach.

– Ja, jag är väldigt inspirerad av Ken Loach, särskilt filmen Sweet Sixteen men också Clio Barnards film The selfish giant och det mesta som En Profet-regissören Jacques Audiard gör, säger regissören som även nämner de belgiska bröderna Dardenne och tidiga filmer av Scorsese och Coppola som förebilder.

LÄS MER: Maria Domellöf-Wik möter filmskaparen Ken Loach

För att överleva blir familjen gärna tätt sammansvetsad, och förblindad...

– Den sociala utsattheten och alienationen är vad jag vill skildra, bland de som har en stark känsla av att de inte har någon självklar plats i tillvaron. Världen runt omkring är inte till för dem, därför måste de skapa sin egen moraliska kompass. För att överleva blir familjen gärna tätt sammansvetsad, och förblindad...

Sett miljöerna med egna ögon

Att han lyckas skildra de marginaliserade, underrepresenterade miljöerna så realistiskt kan ha att göra med att han själv jobbat där i åtta år. Dels i den sociala verksamheten runt de hemlösas tidning Situation Stockholm, men också på Stadsmissionens nattjour när de gjorde akuta hjälpinsatser.

– Det var så jag kom i kontakt med den här världen och lärde mig hur den fungerar, säger han.

– Det blir ett extrakt av mänsklig kamp när man inte har någonting. Det blir ofta väldigt dramatiskt.

Är du en politisk filmare, kanske rent av en arvtagare till Stefan Jarl?

–Det är klart att jag är en politisk filmare, jag tycker att allt man gör är politik. Sedan är det ingen pamflett eller någon slags plakatpolitisk filmgärning jag är intresserad av. Snarare vill jag utforska individen och gruppen, när jaget ställs mot laget – vad händer då?

LÄS MER:Tio filmer du inte får missa i höst

Film och politik

Peter Grönlund känner sig tryggare som filmskapare efter den prisade debuten Tjuvheder:

– Där jobbade vi med handhållen kamera på axeln, nu har vi ett mer utmejslat sceneri. Så i Goliat utvecklar jag mitt visuella bildberättande och jobbar vidare med det kanske viktigaste: att ha tilltro till berättelsen. Film handlar ju lika mycket om vad man inte berättar, som vad man berättar...

Vad gör du härnäst?

–Jag kan inte säga så mycket än, men jag ska regissera en tv-serie i sex avsnitt med inspelningsstart i januari. Det är ett verkligt mastodontprojekt, och serien bygger på en stor roman.

TEXT

Maria Domellöf-Wik

maria.domellof@gp.se