I en värld som rasar längtar jag efter hunden Matchka.
När jag träffar henne blir det en stor endorfinkick fylld med glädje och ett kärleksfullt välkomnade gnyljud. Hon piper, andas frustande och borrar in nosen i soffan. Hon vill att man ska klappa henne och inte sluta. Så håller det på i kanske fem minuter.
Det känns alltid lika plötsligt abrupt när välkomstritualen och glädjen tar slut. Då hoppar Matchka ner från soffstolen och lägger sig på golvet och tar en cigarett.
Jag har aldrig sett en hund röka förut. Det är ovanligt. Sedan ser jag att det inte är en cigg hon har i munnen utan en godis som ser ut som ett slags cigarr.
Hur kan hon ha kvar den? Hon äter upp allt gott direkt. Jag städar inte jättebra i och för sig. Finns alltid lite matrester och smått och gott på köksgolvet.
Jag har skrivit om henne innan. Jag gör det för att få ro i all oro. Distrahera tankarna. Hon är sann. Hon är trofast. Hon är rar.
Jag tutar när jag åker förbi ryska konsulatet. I protest. Vad hjälper det? undrar jag.
Världen är så tekniskt krävande i all uppkoppling. Krigen är så hemska. Vi människor är utmattande. Matchka är i nuet, oskyldig och bara snäll. Därför är hon viktig.
Bäst är en promenad vid havet. Tröttheten efteråt av allt syre är helande.
Efter en sådan promenad sover vi lätt middag i två timmar. Hon ligger helt utfläkt plakat på golvet och ser ut som om sfinxen i Giza skulle ha lagt ner huvudet och gett upp att hålla vakt. Ett sömnigt lejon. En björn med lejongul päls.
Matchka är helt enkelt ett fluffigt monster med väldigt mycket päls som man kan köra in händerna i. Hon pratar med ögonen. Som i en stumfilm. Uttrycker tydligt vad hon vill och skäller aldrig på människor. Mot andra hundar är hon däremot ganska sträng om dom inte rättar in sig i hierarkin. Hon är ett slags vallhund och behöver kontroll.
Vad har hänt i världen i övrigt sen sist? Vad vill våra politiker med oss i Sverige? Varför får inte vi rösta om saker som angår oss? Ingen har frågat mig om jag vill gå med i Nato?
Jag tutar när jag åker förbi ryska konsulatet. I protest. Vad hjälper det? undrar jag. Det är klart vi måste stötta Ukraina. När jag ser familjerna, mödrarna, änkorna, barnen på filmerna på tv. Berättelserna. Då blir det fullt i själen. Jag har inte plats inom mig. Det blir ett intellektuellt resonerande.
Krig är vidrigt. Krig är marknadsföring. Det är en business. Allt är politik. Vad är det med oss människor? Att vi alltid ska hålla på?
Dags för en ny hundpromenad. Carpe diem.
Läser: ”The illustrated history of magic” av Milbourne Christopher och ”Romanens segertåg” av Ingrid Elam.
Ser: Fotboll. Matcher med Liverpool och Manchester United och Manchester City. Och NHL-hockey. Toronto Maple Leafs. Ska se ”The Mandalorian” säsong 3, men väntar tills alla avsnitt ligger ute. Louis CK och stand up-showen ”Back to the garden”.
Äter: Mycket sallad. Frukt. Mycket rödbetsbiffar, och hittepå -sojafärs med nudlar, och en och annan salsicciakorv. Drömmer om cordon bleu.
Fler krönikor av Carl-Einar Häckner:
LÄS MER:Broddar som ger fäste i livet
LÄS MER:Att bli gammal i Sverige är ett dilemma
LÄS MER:Vilken tur att poeter som Bob Dylan finns!
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
