Regeringen gav förra veckan direktiv åt den parlamentariska utredning som ska ligga till grund för Public Service nästa sändningstillstånd. Det kommer att gälla från 2026 och sträcka sig hela åtta år fram i tiden. Utredningen kommer ledas av tidigare KD-ledaren Göran Hägglund.
Public Service – SR, SVT och UR – är ofta omdebatterade i offentligheten. Men sällan av rätt anledning. Särskilt på högerkanten finns en föreställning om att Public Service skulle vara vänstervridet. Det är svårt att belägga. Åtminstone om man håller sig till den rena nyhetsbevakningen är den i regel professionell. Det gäller inte minst Sveriges Radio.
De flesta journalister anstränger sig för att göra ett professionellt jobb. Sedan kan det ändå bli fel på grund av tidsbrist, grupptänkande eller bristande förkunskaper. Men Public Service har betydligt mer resurser än kommersiella aktörer. Därför har de också möjligheter att göra kvalitetsjournalistik på ett annat sätt. I deras uppdrag ingår också att låta olika sidor komma till tals.
Naturligtvis kommer inte alla tittare, lyssnare och läsare bli helt nöjda varje gång. Vad som är opartiskt eller allsidigt är inte heller hugget i sten. Det ligger dessutom i sakens natur att strävan efter saklighet lättare främjar perspektiv som bekräftar den rådande ordningen på bekostnad av nya och kritiska infallsvinklar. Den som tycker att samhället är förljuget kommer ofta också tycka detsamma om Public Service – avsett om man hör hemma politiskt långt ut på höger- eller vänsterkanten.
Ett starkt argument för Public Service-nyheter är dock att de tack vare sina resurser sätter en standard för alla medieaktörer. Sedan kan man alltid diskutera om inte de stora resurserna skulle kunna användas ännu bättre. Även SVT lider av snuttifiering och förenkling emellanåt.
USA som i praktiken saknar Public Service borde avskräcka som jämförelse. Sedan ett antal år är det amerikanska medielandskapet starkt polariserat. Röstar du höger ser du på Fox News, röstar du vänster ser du på CNN. De stora bolagen går aktivt in för att bekräfta sin publiks världsbild. Det är kommersiellt lönsamt att göra i ett splittrat samhälle där det saknas en gemensam standard för vad som är god och sanningsenlig rapportering.
Nyligen avslöjades hur kända programledare på Fox utåt låtsades tro på Donald Trumps påståenden om att han förlorade presidentvalet 2020 på grund av valfusk trots att de privat avfärdade detta som nonsens (Yle 1/3). Stora etablerade medieaktörerna som CNN, New York Times och Washington Post har å sin sida tagit ställning för Demokraterna och deras perspektiv, även i nyhetsrapporteringen.
Ett Public Service med starkt förtroende fyller en stabiliserande roll i samhället. Regeringen gör därför rätt som i direktiven vill undersöka hur förtroendet kan stärkas hos fler grupper. Det är oerhört viktigt att Public Service-bolagen inte får en politisk slagsida och upprätthåller sin professionella standard även vid kommande generationsskiften, liksom att olika röster får komma till tals.
I utredningsdirektiven talas det om att ”Kärnan i public service-uppdraget bör inriktas på de samhällsbehov som marknadsaktörerna inte kan tillgodose.” Men det är inte helt tydligt huruvida det avser form eller innehåll – i synnerhet som det lite längre ned påpekas att ”Det står dock inte i motsättning till ett brett innehållsuppdrag”.
Det vore olyckligt om utredningen fokuserar på formen istället för innehållet. Merparten av framför allt SVT:s budget – som är den största i sammanhanget – går till annat än nyheter och samhällsbevakning. Det kan vara motiverat att SVT sänder även andra program som annars inte hade blivit gjorda: exempelvis för minoriteter, barn och pensionärer – liksom att man producerar kvalitativa kulturprogram, inklusive spelfilm och dokumentärer. Däremot finns det inget principiellt försvar för att skattebetalarna ska betala publikfriande bred familjeunderhållning. Även den som aldrig tittar på TV tvingas i dag betala drygt 100 kronor i månaden för program som rimligen bör betraktas som privat konsumtion snarare än samhällsnytta.
Det är förstås ett politiskt dilemma. De populära programmen är svårast att ta bort – trots att de i praktiken skulle dyka upp igen i någon privat TV-kanal. Men dagens ordning är mest en följd av historiska omständigheter och det tidigare TV-monopolet, trots krystade argument om att SVT:s breda utbud fyller funktionen som "lägereld för hela folket". Det är varken sant eller relevant.
Hade Public Service startat i dag hade det utformats på ett helt annat sätt. Argumentet att de mindre seriösa programmen skulle få fler att titta på de seriösa är också föråldrat i den digitala värld vi lever, där ingen längre sitter klistrad framför en kanal för att det saknas alternativ.
Ett smalare men vassare Public Service är ingen klyscha utan ett fullt legitimt krav på en skattefinansierad verksamhet. Men för att kravet verkligen ska leda till förbättring måste det utformas på rätt sätt. Public Service ska fokusera på kvalitet och fördjupning – inte på publiksiffror – oavsett teknisk plattform. Det är bara så man principiellt kan försvara Public Service-medier. Att nästan halva befolkningen gillar Melodifestivalen är inget tungt argument. Det är en kommersiell logik. Statlig verksamhet måste legitimeras med att den tillför andra värden.
