Mikaela Blomqvist: Det privata är inte kultur, utan dess raka motsats

Ola Hanssons ”Sensitiva amorosa” inleds med trettiotre tankstreck. Följer gör en slående mening: ”Jag har nu icke mer än ett enda intresse kvar: att studera och njuta könet.” Orden yttras av en man som övergivit den fysiska kärleken till förmån för ett ymnigt och pedantiskt fantasiliv. Meningen fungerar också som en beskrivning av boken som helhet.

I dess nio noveller skärskådar Hansson övergången mellan äckel och begär, förhållandet mellan känsla och kropp, och de snabbt skiftande stämningar som hör den neurotiskt färgade kärleken till. Boken utkom 1887. Recensionen i Aftonbladet beskrev att den var skändlig och depraverad, förläggaren ockrade på osedligheten, den estetiserade självbekännelsen ansågs vämjelig.

Jag kommer att tänka på novellsamlingen när jag tar del av den debatt som följt på en krönika av Malte Persson i Expressen (16/2). Persson ställde sig där frågande till varför kultursidorna handlar så lite om kultur och så mycket om relationer. Kort lägesbeskrivning: ”Det mest banala dejtinggnäll upphöjs till kulturdebatt, och folks personliga relationspreferenser fortsätter att utmålas som generella sanningar med bäring på samhället i stort.”

Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmedal (19/2) försvarade temats utbredning genom att påpeka att vi lever i en tid där synen på sex, kärlek och relationer genomgår stora förändringar. Kulturjournalistikens uppgift blir då att undersöka dem. Men varför, undrar jag, verkar så många som skriver (och deras redaktörer) tycka att den personliga erfarenheten är bästa sättet att närma sig frågorna på?

I en text (DN 20/2) om kulturskribenters dåliga ekonomi och beredvillighet att sälja ut kopplar Kristina Lindquist samman det med karriärism. Hon hävdar att ”branschen” går ut på att sälja åsikter på faktura och resonerar vidare: ”Hur många oklickade krönikor om klimatet har man råd att skriva innan det är dags att så att säga bli personlig? Bjuda på något?”

Att berätta om sig själv är inte heller att bjuda på något. Det är att felaktigt förutsätta att man är intressant.

Det låter som en ny variant av pest eller kolera. Lyckligtvis är beskrivningen falsk. En kritiker eller kulturskribent är inte en person som säljer åsikter, utan en person med kunskap. Såklart vill ingen läsa ännu en krönika om klimatet på DN Kultur, eftersom de inte tillför något nytt. Att berätta om sig själv är inte heller att bjuda på något. Det är att felaktigt förutsätta att man är intressant.

Att skriva om kultur är per se att skriva om något annat än sig själv. Den personliga erfarenheten finns kanske med som en klangbotten, men kan och bör inte förmedlas direkt. Litteratur, teater, konst, film och musik grundar sig just i tanken om att saker låter sig sägas bättre via omvägar. Formen ger en annan frihet än de förnumstiga politiska tiraderna eller de sentimentala självframställningarna, där allt redan är fastställt och formulerat.

Mångtydigheten förblir, som i ”Sensitvia amorosas” växelvisa skärpa och vansinne. ”Vad tjänar det till att söka bygga upp ett liv, då vi behärskas av makter vi icke känna och då vi icke veta mera om vårt lönnliga känsloliv än de grodd och knoppar, som nu svälla och spira omkring oss veta huru deras celler danas?” frågar sig Ola Hansson i den.

Är det inte dags att kulturskribenterna börja odla en sådan osäkerhet inför det egna jaget? Om inte annat för att den skulle kunna driva dem att söka sig utåt och kanske till och med – om jag får drömma – bakåt i tiden.

Klart är att den kultursida som hyllar en föreställd direkthet och historielöshet snart omintetgör sig själv. Det privata är inte kultur, utan dess raka motsats. Om kärleken finns redan så många texter, varför inte skriva om någon av dem?

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Dagens kulturjournalistik är för självcentrerad

LÄS MER:Jag har läst en bok som inte finns

LÄS MER:Trauma har blivit en trött vara i populärkulturen

TEXT

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se