Svensk filmkritik är ett sorgebarn. Visst, frågar du en kulturredaktör skulle den säga att alla barn är lika mycket älskade. Men när det kommer till att mingla på tillställningar, ge konstformer uppmärksamhet och ta strid för en kultur och dess kritik då smäller litteraturen högst.
Sen kommer nästan all kultur – utom möjligen mimföreställningar – före filmen.
Det här beror inte så lite på att filmen sedan så där 110 år tillbaka har sin sits mellan nöje och kultur. Den sågs tidigt som något fördärvligt – som krävde censur. Därför härmade den teatern med sina premiärer, ridåer, salonger och litterära förlagor för att få respektabilitet.
Till skillnad från vad du hittar på litteratursidan innebär recensionerna inför fredagens filmpremiärer att kritikern tar sig an allt från den senaste paraguayska konstfilmen till den svenska romantiska komedin med queerknorr samt ”Ninjakrigaren 3”. Få litteraturkritiker skriver om kioskdeckare och Aris Fioretos samma vecka. Medan vi bör leverera betyg och konsumentupplysning till helgens utgång samt intellektuell stimulans till filmens eftersnack på samma gång.
En annan sak som skiljer ut just filmkritiken är att den arbetar med ett massmedium. Kanske inte lika mycket ”mass-” som det en gång var, men ändå ett som fortfarande upplevs bäst kollektivt: på biografen. Det var en temperaturmätare som hette duga en gång i tiden, säg när hela Berlin på 1920-talet gick man ur huse för att se den senaste snaskiga, skrämmande, nyskapande och vagt politiska filmen. Kritiker som Siegfried Kracauer fattade detta.
Till skillnad från vad du hittar på litteratursidan innebär recensionerna inför fredagens filmpremiärer att kritikern tar sig an allt från den senaste paraguayska konstfilmen till den svenska romantiska komedin med queerknorr samt ”Ninjakrigaren 3”
Själv tycker jag på samma sätt att det är en njutning att arbeta med en kultur som ofta är sedd av så många jorden över. Som på grund av det samspel mellan ekonomi, konst, teknik och mer som masskulturen kräver ställer särskilda krav. Men det är också en kritikform som innebär något annat.
Kritikern må vara älskad när den hyllar. För att efter nästa film, och en sågning eller en ljummen trea, betraktas som pest. Det hör till yrket att få långa blickar. Som en del av kulturens och konstens kretslopp – vilket kritikern och kritiken är – är det så det ser ut.
Till skillnad från litteraturen finns det ett snäpp till: att kritikern betraktas som en elit fjärmad från folket. Folk vill se ”Avatar 17” och det är vad de betalar för! Så vilka är vi att gnälla och hylla någon albansk arthouse?!
Jag har hört det från många håll genom åren, men också råkat ut för motsatsen när en arg cineast tog mig åt sidan en utekväll. Med otryckbara ord förklarade han vad han ansåg om mitt höga betyg till en Transformers-film. Eller när en tysk regissör kollektivt skällde ut en presskonferens i Berlin efter att kritikerna skrattat ut hans Fosse-filmatisering: ”Hollywood har smält era hjärnor!”.
20 år senare skallar ropen i stället om att arthouse har smält våra hjärnor. Först var jag lite ställd när Ruben Östlund under fjolårets utdragna segervrål började förklara hur filmkritiker inte bara ”har en pinne upp i röven” utan även är ansvariga för att ”arthouse blir någon slags grådaskig positionering” som har gjort det tråkigt att gå på bio. (SVT, 30/5 2022). Därmed började han göra åtskillnad mellan den äkta publik från gatan – som gav genuina reaktioner – och filmfestivaltyper som satt med armarna i kors.
Ruben Östlunds filmer är på många sätt perfekta för den nya tidsålder där Oscarurvalet har breddats. Distributörer som amerikanska Neon – som stod bakom ”Parasit” i USA och nu pushar ”Triangle of sadness” – har lärt sig spelet. Här finns en kaka att ta av det allt trängre biografsegment som är till för de tio största Hollywooduppföljarna. Nu ryms åtminstone en ”arthouseångvält” per år i detta.
De flesta filmer som är sociologiska studier skulle aldrig hamna där. Men filmer som Östlunds, som bygger på att iscensätta ett spektakulärt moment – en lavin, en förlisning – och sedan kul, skarpt och intelligent betraktar människans beteende är en annan femma. Har man dessutom vinnarskalle och får vittring på priserna tycks det lätt att försöka vrida till filmen för bästa möjliga testpubliksberg-och-dalbana.
Ruben Östlund är inte den förste som gör detta. Det är i sig inget fel – jag gillar att någon satsar på popcornpubliken. Jag tycker att resan som Östlund och hans producent har gjort sedan ”Gitarrmongot” för två decennier sedan är fenomenal och kul även om jag inte tycker filmerna är suveräna varje gång.
Har man dessutom vinnarskalle och får vittring på priserna tycks det lätt att försöka vrida till filmen för bästa möjliga testpubliksberg-och-dalbana.
Positiv kritik har ironiskt nog inte saknats: Östlunds karriär har kantats av finare inhemska vitsord än på sin tid Bergmans. Men Bergman stod inte inför en situation där biografen och dess publik kunde ryckas bort helt, där han skulle behöva sätta ihop ”Persona 2 - Återkomsten” för Netflix för att få arbeta vidare. Det är därför logiskt att att Ruben Östlund med näbbar och klor kämpar för biograffönstret – inklusive att uppfostra publiken kring det.
Hit hör även pratet om folklighet och elitism. Så länge det var snack om ”skitnödiga filmexperter” som reagerar oärligt och utifrån ”hierarki” var det ju en sak.
Men när Östlunds påstående att han blivit intresserad av att ”attackera ett förhållningssätt som en viss typ av filmkritik står för” (POV 3/6/22) visade sig betyda att hans producent messat en kritiker och kallat denne tönt efter rimliga medelbetyg började man ju klia sig i huvudet (16/10/22 DN).
Etter värre var det när Östlund - Göteborgs filmfestivals nye hedersordförande - under festivalens invigning från scenen i helgen namngav och pekade ut en enda person i publiken – framför en publik som inkluderade kulturministern och halva filmbranschen – och att detta var samma kritiker som messats för att resonerande recensioner och medelbetyg på Östlunds filmer tydligen är töntiga. En kollega som närvarade kallade situationen för ”renodlad mobbing”. Andra i publikhavet beskrev det som en ”märklig och obehaglig situation, som något ur en Ruben Östlund-film”.
Man funderar ju lite på vad som skulle hända om en upphöjd författare i ett sådant litteratursammanhang – framför kollegor och Svenska Akademien – satt måltavlan på en alltför kritisk kritiker? Roligt – eller något som kanske kan påverka kritiken och kritikerutövandet i Sverige?
Det hade åtminstone rests frågetecken på kultursidorna. Men inte med filmen – inte ens några rader om det faktum att filmkritikens ”makt” är minimal i dag. Att det snarare är ett utövande seriöst på fallrepet – TT slaktade sin filmkritik i fjol.
Men det är relevant att prata om hur det kommer se ut i kulturen när kritiker försvunnit eller omvandlats till flaggviftande fans. I stället, på det biopubliksuppfostrande event som Östlund höll under festivalen, förstärks denna underliga uppdelning. En där biopubliken ska lära sig att kritikern eller besökare som inte skrattar med massan eller applåderar som vore filmen en fotbollsmatch – som inte ställer sig upp och hojtar ”This is cinema!” – antyds ha fel. Det är särskilt svårförståeligt eftersom Ruben Östlund menar att det till biografens kollektiva upplevelse hör att prata om filmen efteråt.
Jag skulle uppmana Östlund att resonera tvärtom: Tänk vilken skillnad du med din makt i kultursfären kan göra genom att offentligt betrakta kritiken som en del av detta filmkulturens samtal före och efter filmen. Ett samtal med filmskapare och med publik. Som en del i det kretslopp vars nav vi alla är lika måna om: Gå på bio!
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Så är det att bli regisserad av Ruben Östlund
LÄS MER:Festivalbesökare från när och fjärran samlas för att se film
LÄS MER:Malin Ingrid Johansson vinner filmpriset ”Startsladden”
LÄS MER:91-årige Jan Troell får filmfestivalens hederspris
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
