I sin text ”Vi måste prata om barnen som vantrivs i kulturen” tar psykoanalytikern Per Magnus Johansson sig an en viktig fråga: varför allt fler unga äter anti-depressiv medicin (GP 9/12).
Johanssons resonemang rymmer en poäng: det finns bristande acceptans för att livet innehåller motgångar som man behöver lära sig hantera, snarare än medicinera bort. I övrigt menar jag att Johansson målar en för svart bild av samhället, som han hävdar präglas av ”ekonomism” och ”biologism”.
När det gäller ”ekonomism” verkar Johansson mena strävan efter ekonomisk framgång. Tesen tycks vara att samhället prioriterar detta före att ge medborgarna tillgång till kulturella aktiviteter, och föräldrar före att engagera sig i sina barn. Johansson skriver att föräldrar förespråkar medicin till barnen för att slippa ”tala till dem och därmed försöka förstå dem. Vi har inte tid till det.”
Därmed upprepar Johansson ett inslag från den psykoanalytiska traditionen: skuldbeläggande av föräldrarna. Ibland spelar föräldrar en roll för ett barns depressiva besvär, ibland inte. Men under de trettio år jag arbetat som psykolog har jag inte träffat någon förälder som vill att barnet ska få medicin för att föräldern ska slippa prata med sitt barn. Oavsett om det gällt medicin eller psykoterapi har det alltid handlat om en sak – omtanke.
Däremot har det under senare decennier blivit normaliserat bland vuxna att äta anti-depressiv medicin. Inte konstigt att normaliseringen även kommit att gälla barn.
En del får också god effekt. Men jag vet unga människor som sökt hjälp för man är ledsen efter att ett förhållande tagit slut, och erbjudits medicin. Här måste vården bli mindre ”snäll” och förmedla att sådana svårigheter får man kämpa sig igenom. Det vill säga normalisera lidandet snarare än medicinanvändandet.
Därmed upprepar Johansson ett inslag från den psykoanalytiska traditionen: skuldbeläggande av föräldrarna.
Johansson för också ett resonemang om ”biologism”, men ger ingen beskrivning av vad han avser. Vanligen menas en övertro på medfödda förklaringar, till bland annat psykiska problem. Men ser man till psykiatrisk forskning finns förståelse för att både livshändelser och medfödda faktorer spelar roll för uppkomsten av psykiska svårigheter.
Vurmen för medicin kan i stället ha en mer praktisk förklaring än ”biologism”. För en BUP-mottagning kan det vara rationellt att erbjuda medicin, trots att det långsiktigt och samhällsekonomiskt kan vara bättre att använda psykoterapi. Medicinen betalar samhället för, men ska psykologer anställas belastas mottagningens budget.
Dessutom missar Johansson något viktigt när han påstår att vi vantrivs i samhället. Forskningen visar att de flesta svenskar trivs och inte vantrivs med sina liv. Däremot har vi höga förväntningar på vad livet bör innehålla. Vilhelm Moberg beskriver att han i en period tvingades livnära sig på rotmos, samt den glädje som uppstod när han åter fick äta det mer mättande potatismoset. Men potatismos är inte länge samma källa till glädje. I stället ökar anspråken när samhället förbättras, vilket skapar en grund för nya glädjeämnen och nya besvikelser.
Därför är det inte fullt så illa ställt som Johansson framställer det – med en anspelning på T S Eliots dikt ”Det öde landet” – nämligen att vi snart är dömda att ”försöka överleva i det öde landet”. Trots många problem är Sverige bra att leva i för de flesta barn, unga och vuxna.
Billy Larsson, Leg psykolog och psykoterapeut, Fil dr i psykologi
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Även psykoterapi behöver baseras på forskning
LÄS MER:Vi måste prata om barnen som vantrivs i kulturen
LÄS MER:Är Göteborg Sveriges Freud-näste?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
