Decembernumret av den amerikanska tidskriften The Atlantic – en internationell publikation med räckvidd och stort inflytande – har en snubbelsten på omslaget (14/11). Clint Smith, författare till boken ”How the Word Is Passed: A Reckoning With the History of Slavery Across America” (2021) har rest till Tyskland för att fråga sig vad landets arbete med Förintelsehistorien – i form av det offentliga rummets monument – kan lära USA.
Det är en bra läxa. I Tyskland är Förintelsen närvarande. Det har förvisso skett en förändring i USA nyligen – i sin nya bok ”Den vita stormen” beskriver Martin Gelin hur slavhistorien på Thomas Jeffersons gård ansågs ointressant för tio år sedan men står i fokus hos guiderna i dag (GP 25/10). Men du kan fortfarande hyra plantagehus i Södern för att fira födelsedag eller gifta dig på platser där svarta slavar våldtogs, torterades och hängdes. Det är fortfarande vanligare med monument för den förlorande sidan i inbördeskriget – de som stred för slaveriets bevarande – än för slaveriets offer. Kampen för korrekt undervisning i skolor motarbetades under Donald Trump på presidentnivå.
Konstnären Gunter Demnig, som började placera ut snubbelstenarna i Tyskland 1992, gjorde det för att motverka folkmordets påtvingade glömska. Att skänka de mördade den plats som förvägrats dem. Så när Clint Smith föreställer sig snubbelstenar för slavar i New Orleans – och hur massivt många det skulle bli – är det lätt att nicka med. (Och påpeka att liknande projekt för lynchningsoffer skapas av den amerikanske rättighetskämpen Bryan Stevenson).
Ska vi förstå hur historien bäst vårdas för framtiden – även utan levande vittnen – så måste vi förstå de fel som har gjorts.
Men Smiths reportage har ett stort hål i sin historieförståelse. Jag har stött på hålet och dess konsekvenser förut – en farligt felaktig syn på hur minnet av Förintelsen behandlats på de platser där den skedde. Med följd att judar och andra grupper som drabbades särskilt av nazisternas folkmord berövades sammanhang att tala om det. Till och med utsattes för nya former av statligt sanktionerad antisemitism.
Den enda gången Smith nämner att ”Tyskland” – vars minnesarbete och judar står i fokus för reportaget – var delat och att ena halvan var en diktatur är i ett högst problematiskt stycke. Där nämns inte ordet diktatur (med alla konsekvenser detta har på historie- och minnesarbete), bara ”Sovjetkontrollerat”. Och slutsatsen – eftersom Östblocket satsade mer på monument än väst – tycks vara att de också hade ett överlägset minnesarbete.
Att amerikanska intellektuella i syfte att motarbeta den lögnaktiga berättelsen om sitt eget land – monumentet som uppfördes för att få det att framstå som om sydstaterna kämpade för ädla ändamål och inte för att bevara slaveriet – blickar utåt är bra. Att de då upprepar lögner och myter som drabbat judar och romer är ett allvarligt problem för det universella Förintelseminnet. Ska vi förstå hur historien bäst vårdas för framtiden – även utan levande vittnen – så måste vi förstå de fel som har gjorts.
Det stämmer att Sovjetunionen var duktiga monumentbyggare. Den som har besökt Berlins Treptower park vet hur maffiga sådana kan vara – i synnerhet när det gällde att etablera Röda armén som den enda befriaren. Denna offentliga röda historia om kampen mot fascismen inkluderade heller aldrig Molotov-Ribbentrop-pakten – Josef Stalins och Adolf Hitlers uppkarvande av Europa.
I Auschwitz revs ett judiskt monument i ruinerna av en gaskammare 1967. Andra monumentförslag nekades för att de var ”för judiska”.
Vad gäller Förintelsen var bilden lika skev. Med få undantag – nästan uteslutande uppförda av judiska organisationer direkt efter kriget och då i synagogor eller andra avgränsade judiska platser – saknade monumenten i östblockets koncentrationsläger och getton information om vilka offren hade varit. I stället talades om ”antifascister”, något som fick en politisk dimension i det kalla krig då ”fascister” användes lika löst som Vladimir Putin gör i dag – med udden mot hela västvärlden. Kommunister, även tyska sådana, fick statyer – inte judar eller romer. I Auschwitz revs ett judiskt monument i ruinerna av en gaskammare 1967. Andra monumentförslag nekades för att de var ”för judiska”.
Västtyskland kan inte heller yvas med föredömligt minnesarbete i offentligheten. Men landets ”Wiedergutmachungspolitik”, som materiella ersättningar för tyska förbrytelser kallades, var inte oväsentlig. Visst, när politiken initierades 1951 var den kontroversiell. Pengar till Förintelseoffer och varor till Israel började betalas ut 1953. Men endast 29 procent av västtyskarna var för restitution. 21 procent ansåg att judarna var medansvariga till ”det som hade hänt dem”. Och bara 5 procent av västtyskarna sa att de kände skuld för Förintelsen.
Samtidigt var ersättningarna startskott för självrannsakan. Och processen påverkade så småningom opinionen.
När den amerikanska miniserien ”Holocaust” (1978) sändes i Västtyskland 1979 var det till lika stort intresse och debatt som i produktionslandet USA. Den sändes i ett samhälle som redan, inte minst på grund av 68-generationens frågor till sina tysta föräldrar, hade börjat bryta tabun och prata. När Förintelsen decenniet senare började bli mer universell moralisk läxa – det 1990-tal då Hédi Fried började turnera i svenska skolor och skriva böcker för att vittna – var även västra Tyskland mer redo för det.
Västtyskland kan inte yvas med föredömligt minnesarbete i offentligheten.
Jag befann mig då i Prag och såg skillnaden mot vad jag mött i svenska skolor och i Västeuropa: minnesarbetet var trögt att få i gång i ”öst”. Kampen för att riva en grisfabrik som kommunistregimen byggt ovanpå ett romskt koncentrationsläger bar frukt först 2020. (En påminnelse om hur okänt sådant är, och hur få romer som på grund av antiziganism alls velat berätta, finns på den aktuella utställningen ”Det tysta arvet” på Göteborgs stadsbibliotek). I Slovakien – ett land som under kriget var nazistisk lydstat och engagerade sig i judelagar och deportationer – byggdes så sent som 1996 monument utan information om de judiska offren.
Kanske på grund av historiearbetets verklighet bakom järnridån. För inte bara tvingades östblocksländerna att kompensera Sovjetunionen i stället för Israel. Den statliga inställningen till judar skulle snart bli värre än att de inte hade sammanhang att minnas folkmordet som specifikt riktats mot dem. Slánskýprocessen i Prag 1952 – skenrättegången där 11 av 14 åtalade var judar – var en del av Stalinårens djupgående antisemitism. Men attackerna på judendomen skulle pågå ända fram till 1989.
Smith diskuterar i sin artikel huruvida snubbelstenar är rätt metod. Och det är rimligt att ifrågasätta om gatorna vi går på är den bästa platsen för de mördades namn. Men givet frågeställningen kunde han ha berättat vad de tjeckoslovakiska kommunisterna gjorde: Efter att ha rivit mängder av synagogor gav man sig på judiska kyrkogårdar. Gravstenar kapades till gatstenar. Så sent som inför Gorbatjovs statsbesök 1987 lades dessa på Gamla stadens torg i Prag – några meter ifrån tidigare judiska kvarter.
I det forna Östblocket var judar – och romer – inte bara uteslutna ur det påbjudna minnet. Deras kultur förstördes.
En återkommande referens i reportage som Smiths är filosofen Susan Neidmans bok ”Learning from the Germans: Race and the Memory of Evil” (GP 22/11/19). Hos den Tysklandskunniga Neiman får man nog misstänka en ideologisk slagsida: Hon lägger inget krut på att förklara vad det gjorde med minneskulturen att östblocket var en Sovjetockuperad koloni, men gör sak av att hennes vänner från forna DDR ”upplever västlig kolonisering efter 1989”. Hon berättar inte att väst länge hade officiella minnesstunder för Novemberpogromerna och att cyniska DDR-ledare tillät sådana först 1988. De hade nämligen noterat att Rumänien på så vis hade fått ett handelsavtal med USA.
I det forna Östblocket var judar – och romer – inte bara uteslutna ur det påbjudna minnet. Deras kultur förstördes. På sina håll fördrevs de. Sammanhangen för att minnas Förintelsen i som just jude var få eller inga. Tystnaden som la sig över de överlevande fördjupade traumat och lät det gå i arv. Diktaturens ofrihet gjorde att dessa samhällen – platser där folkmordet var som mest omfattande, där grannar ibland deltog i det – aldrig på allvar sörjde de mördade eller gjorde upp med sin egen roll. Det är också en anledning till att den farliga etnonationalism som nu gör återkomst i Europa är särskilt stark i det forna öst. Intressant nog är det rätt likt sydstaternas uteblivna historiearbete och dess konsekvenser.
Det bör påminna oss att kampen kring minnet pågår även i Europa, och att vi måste tala öppet om misstagen som har gjorts. Monumenten, museerna och minnesplatserna ska ha utrymme för efterlevandes sorg och vara lektioner i hur detta kan ske. Och när överlevande vittnen som Hédi Fried nu försvinner – då måste vi lära oss att vårda och värna den här historien ännu bättre.
Läs mer i GP kultur:
LÄS MER:Hédi Fried tog strid för minnet av Förintelsen
LÄS MER:Förintelseöverlevaren Hédi Fried är död
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
