Hardcore Superstar imponerade när jag senast såg dem live, tillsammans med Mustasch, i Lisebergshallen. De hade helt rätt attityd. Slarvar man med inställningen är det nämligen få musikstilar som straffar en så hårt som sleazig rock 'n' roll. Det som måste göras med rapp frenesi blir omedelbart segt och baktungt om bandet hamnar på hälarna. Något som under somliga stunder drabbade till och med Guns N' Roses på Ullevi.
Den där aggressiva, charmiga snärtigheten har Hardcore Superstar haft med sig också in i studion när man nitat fast låtarna till sin nya platta. Det smäller, svänger och sladdar iväg. Det är en njutning bara att åka med i inledande AD/HD, Electric rider och Aerosmith-funkiga My Sanctuary och Hit me where it hurts.
Titelspåret sticker ut med ett nästan helt annat uttryck. Hockeyläktar-refrängen är väl en sak men riffet, beatet och sångmelodin är rena rama schlagern. Jag är tämligen säker på att Hardcore Superstar hade tagit sig hela vägen till finalen i Friends arena med den.
Den trashiga sidan av bandet, som visar upp sig i delar av bland annat The Others har jag dock lite svårare för medan lätt fåniga Baboon funkar fint.
En utmaning för Hardcore Superstar är att hålla sig till genrens och sina egna givna ramar och samtidigt göra en varierad platta. Som dessutom ska gå att bygga en bra liveshow på. Jag har alltså full respekt för att man gör vad man kan för att dra låtarna åt olika håll, även om plattan knäar och spretar under andra halvan.
Det är ju också därför jag kan ursäkta det ganska påfrestande Slade-snatteriet Bring the house down. Den kommer att sköta sitt jobb live. Precis som Hardcore Superstar alltid gör.
