Egentligen älskar jag ju det här. När det kommer till att vara på plats vid ett stort mästerskap är det bara finalen som slår premiären. Epicentrum för miljarder människors intresse, strålkastarljuset för all mediebevakning. Det brukar vara en berusande känsla att befinna sig där.
I lördags höll Fifa-presidenten Gianni Infantino ett famöst tal där han kände sig ”qatarisk, arabisk, afrikansk, homosexuell, handikappad och som en gästarbetare”.
När VM startade ett dygn senare i oljestaden Al Khor slog han sig ner på hedersläktaren bredvid Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman, misstänkt för att ha beordrat mordet på journalisten Jamal Khashoggi 2018. Jag undrar vad Gianni Infantino kände sig som då?
Själv kände jag mest – ingenting.
Ingenting när det blinkade och dunkade inne på den väldiga Al Bayt-stadion som var snudd på fullsatt redan två timmar före avspark (60 000 åskådare).
Ingenting när Marcel Desailly klev ut på gräset med VM-bucklan som regerande världsmästarna Frankrike nu lämnar över till årets deltagare att göra upp om.
Inte ens när den försenade invigningen startade, och vi bjöds på en alldeles enastående scenshow som spände över tid, rum och VM-historien, blev jag särskilt berörd, om än imponerad. Morgan Freeman (av alla) spann vidare på arrangörens huvudsakliga VM-budskap – att koppla samman människor och världar. Men ord som "tolerans och respekt" ekar tomt i en icke-demokrati där homosexualitet är förbjudet enligt lag.
Qatars emir Tamim bin Hamad Al-Thanis välkomsttal översattes bara halvvägs, sedan slutade textremsorna rulla på ljusskärmen. Det får jag ta på mitt eget konto att jag inte lärt mig värdnationens språk.
Okej, när lagen sprang in på arenan för uppvärmning, och de drygt 2000 ecuadorianska fansen slöt upp i en mer traditionell läktarsång ("Vamos ecuadorianos – ikväll går vi för att vinna"), var första gången som det kändes som vi var på fotboll. En stund senare dök en relativt ösig (inhyrd?) qatarisk klack upp på en sektion som stått tom.
22 spelare jagar en boll?
Fotbolls-VM är normalt motsatsen till vad de raljanta kallar ”22 spelare som jagar en boll”. När det sker på den största av scener – som ett VM är med politiken, pengarna och alla drömmar – blir det något annat. Något gigantiskt. En världspåverkande rörelse.
Fotbollen, stjärnorna och matcherna är det som normalt driver flödet och engagemanget, men riktigt så är det inte denna gång. Särskilt inte i kväll, och framför allt inte i vår del av världen.
Beslutet från december 2010 att Qatar arrangerar VM 2022 – och med allt vad det kommit att innebära – har blivit större än sporten i västvärlden. Här handlar turneringen i första hand inte om fotbollen, utan Qatar-VM har blivit beviset för en fotbollsindustri där allt är till salu. Hyckleri? Visst, men det förändrar inte det som pågår här och nu i Qatar.
En tydligare bild än öppningsmatchen Qatar mot Ecuador gick knappast att regissera.
Qatar har aldrig kvalificerat sig till ett VM genom sportslig slagstyrka. Majoriteten av spelarna är från den svaga, inhemska ligan. Inklusive ett antal naturaliserade spelare från Portugal, Algeriet, Frankrike samt anfallsvapnet Almoez Ali från Sudan och spanjoren Sanchez Bas som förbundskapten.
Landets Barcelona-influerade Aspire-akademin har som målsättning att scouta minst 750 000 spelare i 15 länder om året. Spelarna ska vara i åldern 12-13 år varav 23 stycken skrivs in på Aspire. Så hoppas Qatar bygga sin fotboll på sikt, men resultaten hittills har varit skrynkliga. Först när VM köptes 2010 fick fotbollslaget sin plats eftersom värdnationen alltid är direktkvalificerad.
Skandal även i Ecuador
Mot detta i grunden ekonomiska infrastrukturprojekt ställdes sydamerikanska lilleputten Ecuador med en VM-åttondelsfinal från 2006 som främsta merit. Laget kommer till VM med en färsk skandal i bagaget då de använde en colombian, Byron Castillo, i kvalspelet. Men de kan åtminstone spela fotboll på VM-nivå, och hade avgjort premiären efter en halvtimme. Då var det emellanåt knäpptyst på arenan, och hemmafansen hade redan börjat lämna sina platser utan att komma tillbaka.
Jag tog mig till det 6,5 miljarder kronor dyra Al Bayt-bygget i stekande sol på knappt två timmar via lokalbuss, tunnelbana och sedan en speciell Fifa-buss längs en lika nybyggd som ödslig, sexfilig motorväg genom Arabiska öknen. På tunnelbanan träffade jag, tro det eller ej, en gaisare. Han bodde i Göteborg, var svenskiranier, och klev av vid sitt hotell med ett tydligt ”Heja Gais” till resten av Doha.
När jag efteråt lämnade Al Khor i den svala och wifi-utrustade Fifa-bussen låg öknen redan inbäddad i ett kompakt mörker. VM 2022 är igång, men om jag känner något så är det sorg. Lagen och säkert många i publiken levde sin dröm, jag förminskar inte den, men därutöver såg jag bara 22 spelare som jagade en boll och till slut vann Ecuador utan att behöva förta sig med 2-0.
Det krävs ingen djupare analys för att misstänka att det här qatariska fotbollslaget skulle kunna förlora med tvåsiffrigt mot Senegal och Nederländerna, gruppens övriga lag. Så kan det gå om man köper sig en plats i VM, och ja, jo, det går ju möjligen att flina lite elakt åt.
LÄS MER:Vilket omdömeslöst skitsnack från en av världens mäktigaste idrottspampar
LÄS MER:GP:s krönikör ger sig ut på jakt efter fans – äkta eller inte
LÄS MER:Jag såg rubriken framför mig: ”GP:s krönikör portad från VM”
