Miljö och klimat stod inte högt på dagordningen under valrörelsen och man behöver inte vara särskilt cyniskt lagd för att tänka att det står långt ned på listan över viktiga saker att göra för Ulf Kristerssons regering.
Att miljödepartementet skrotas och att uppdraget gått till en ung och oprövad minister pekar ändå i en viss riktning. En bild som förstärks av att man i budgeten konstaterar att de åtgärder man föreslår kommer leda till ökade utsläpp samt att ministern i intervjuer medger att man faktiskt inte har någon plan för hur man ska nå målen till 2030.
Av det som kommunicerats kan man ändå se ett par rätt tydliga linjer i regeringens miljöpolitik. Låt oss titta på dem och vad de innebär.
Ny kärnkraft hjälper inte här och nu
• Kärnkraft. En debattartikel i Dagens industri skriver regeringsföreträdarna att det är utbyggnaden av kärnkraften som gjort att vi halverat utsläppen sedan 1970. Nu hoppas man att kärnkraften ska göra samma sak igen och lovar nya anläggningar. Den här gången ska vinsten bland annat bli fossilfria transporter.
Nu är det inte hela sanningen att kärnkraften kapat alla våra utsläpp. Sedan 1990 är det, enligt Sveriges officiella statistik, övergången till fjärrvärme och ökad användning av biobränslen inom industrin som spelat störst roll.
Dessutom är en uppenbar svaghet med att låsa sig för hårt vid kärnkraft att det tar tid att bygga. För de utsläppsminskningar Sverige förbundit sig till att genomföra här och nu är en kommande utbyggnad inte till någon nytta.
Sverige släpper ut för mycket
• "Bättre att andra länder gör något.” Alla som följt debatten har hört det här argumentet, som bygger på resonemanget att Sverige redan har bra koll på det mesta. Alltså är det smartare att värre miljöbovar kapar sina utsläpp.
Det stämmer att svenskar släpper ut något mindre än genomsnittet i världen, drygt fyra ton per person och år. Problemet är att det ändå är fyra gånger mer än vad världen klarar av – och att den siffran bara handlar om utsläpp inom landets gränser. Om vi räknar med det vi förbrukar totalt så stiger siffran till drygt åtta ton om året, och då ser det plötsligt inte lika ljust ut längre.
Ett annat bekymmer med det här sättet att se på saken är att Sverige genom att försöka gå före kan vara en bättre hjälp för andra länder och sätta hårdare press på andra länder.
Teknik lösningen – på sikt
• Ny teknik är lösningen. Det här har redan börjat synas i praktisk politik. Satsningar på järnväg och järnvägsunderhåll stryps eller flyttas över till bilvägar – eftersom förhoppningen är att vägtransporter ska bli fossilfria. Koldioxidlagring är en annan teknik regeringen lyfter fram.
På ett sätt är detta fullt logiskt. Om man ser tillbaka så är det just tekniksprång som gjort störst skillnad. Som utfasning av kol och olja som uppvärmningsmetod.
Problemet är att det inte hjälper här och nu. Hur vet vi ens när koldioxidlagring i stor skala blir verklighet? Och om nu fossilfria transporter är svaret, varför dra in stödet till folk som vill byta till elbil?
Där haltar logiken. Och det är problematiskt. Transporter står för nästan en tredjedel av våra utsläpp och Sveriges klimatmål för transportsektorn säger att vi ska minska med minst 70 procent till 2030 jämfört med 2010. Ska vi klara av det måste takten öka, inte minska.
Det finns också en fjärde argumentationslinje, som främst lyfts av regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna, och som går ut på att vi faktiskt inte riktigt vet om det finns någon klimatkris.
Vi ska nog inte utesluta att den spelar roll för att satsningen inte framstår som hundraprocentig.
LÄS MER:COP27 - I hasorna på Pourmokhtari på klimatkonferensen
LÄS MER:Pourmokhtari: ”Viktigt att öka trycket”
LÄS MER:Tuff kritik mot regeringens budget från miljöforskare
