Socialdemokrater får visst säga vad som helst, skriver Gunnar Hökmark i en text på DN Kultur(1/11). Han menar att de röda partiernas retorik och kultursidornas vänsterhållning relativiserar riktig nazism. Att det är ett hot mot demokratin att påstå att den nya regeringen banar väg för ett fascistiskt styre.
Absolut, debatten är affekterad och det kan man tycka vad man vill om. Däremot kan man inte kalla det ett hot mot demokratin. Jag får nämligen säga att Ulf Kristersson har en fascistisk retorik och för en fascistisk politik och Gunnar Hökmark får säga att en före detta statsminister låter som en diktator. Viva yttrandefriheten.
Han konstaterar vidare att totalitära krafter alltid har kallat fienden för nazister och fascister, och exemplifierar med Putins retorik kring Ukraina. Det är också problematiskt rent säkerhetspolitiskt att utmåla den nya regeringen som fascistisk inför ryska ledare, som ju invaderar påstått fascistiska och nazistiska länder. Om man läser mellan raderna: Sluta kalla oss fascister, annars kanske Putin invaderar Sverige också.
Det är helt riktigt att ordet fascist och ett påstått fascistiskt hot har använts och används i totalitära syften. En intressant essä om det, som är betydligt bättre än Gunnar Hökmarks text, är skriven av den belarusiska författaren Alhierd Bacharevic (30/11/20). Läser man den förstår man att ordet fascist har en annan historia och innebörd i Belarus, Ryssland och Ukraina än i Sverige. Därför är det märkligt av Hökmark att jämföra den svenska vänsterns kritik av Tidö-avtalet och samarbetet med Sverigedemokraterna med rysk och post-sovjetisk totalitär retorik. Det om något är att relativisera.
Även om jag kan acceptera att vi har en ny regering, så är det svårt att respektera politiska motståndare som samarbetar med ett parti vars medlemmar utropar ”helg seger” på valvakan.
Han skriver också att det finns ”de som faktiskt hävdar att väljare har kidnappats, lurats och bedragits, och att valet mot den bakgrunden inte kan anses vara legitimt.” Jag undrar verkligen vad han syftar på. Det enda jag hittar när jag söker är ett uttalande från SD:s Richard Jomshof från före valet i september. Han säger att fusk kan vara en avgörande faktor i det kommande valet och får medhåll av Kent Ekeroth. Däremot hittar jag inga anklagelser från vänstern. Alla verkar alltså veta att maktskifte är ett stående inslag i ett demokratiskt land. Bara sverigedemokrater verkar tro att valfusk förekommer i Sverige.
Hökmark menar att det är viktigt för demokratin att respektera sina politiska motståndare. Jag tror att han blandar ihop respekt och acceptans. Att acceptera ett maktskifte är inte nödvändigtvis samma sak som att respektera det. Även om jag kan acceptera att vi har en ny regering, så är det svårt att respektera politiska motståndare som samarbetar med ett parti vars medlemmar utropar ”helg seger” på valvakan. För att inte tala om hur svårt det är att respektera partiet i fråga.
Han skriver att det är befängt att utmåla liberala partier som fascister men det befängda är väl snarare att samarbeta med sådana. För vad ska man kalla ett parti som vill ha en lista på vilka som skänker pengar till en miljöorganisation eller vill dra in stödet till Civil Rights Defenders efter att de granskat Tidöavtalet. Gunnar vill inte bli kallad fascist, han ville inte höra att hans regering samarbetar med ett parti med nazistiska rötter och han vill inte att utländska medier ska skriva dåliga saker om svensk politik.
Moderaterna ska visst få föra vilken politik som helst. Och det utan att kritiseras.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Borgerligheten måste stötta Östeuropas dissidenter
LÄS MER:Recension: ”Den vita stormen – Rasismens historia och USA:s fall” av Martin Gelin
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
