Den 14 september greps den kurdisk-iranska 22-åriga kvinnan Zhina/Mahsa Amini som var på besök i Teheran tillsammans med sin familj av den så kallade ”sedlighetspolisen” för att hon hade ”dålig” hijab. Dagen därpå var hon död. Omständigheterna kring hennes bortgång är ännu inte helt klarlagda, men allt pekar på att hon misshandlades till döds.
Detta utlöste omedelbart protester i den iranska delen av Kurdistan, som ända sedan den Islamiska republikens födelse 1979 inhyst politiska rörelser och sympatier på kollisionskurs mot den statssanktionerade linjen. Därför har den iranska delen av Kurdistan varit föremål för särskild hård repression. Förutom att kurder är etniska andra i Iran är de också, som sunnimuslimer, föremål för rättsligt tillåten diskriminering i den (Shia)islamiska republiken.
De senaste veckornas protester är emellertid inte begränsade till Kurdistan. Den kurdiska parollen – jin, jiyan, azadi (kvinna, liv, frihet) har plockats upp och ropas ut i protester runt om i Iran (zan, zendegi, azadi). Det som ifrågasätts i protesterna är den islamiska republikens legitimitet med dess ekonomiska korruption, dess institutionaliserade diskriminering av minoriteter och dess politiska auktoritärism som i sista hand upprätthålls med våldsmedel. Likväl är den politiskt sanktionerade kontrollen över kvinnokroppar, symboliserad av obligatorisk hijab, navet kring vilket protesterna utspelar sig. Hur kan frågan ha en sådan sprängkraft? Och hur kunde egentligen en klädkod tvingas på kvinnor i den islamiska republiken till att börja med?
Förutom att kurder är etniska andra i Iran är de också, som sunnimuslimer, föremål för rättsligt tillåten diskriminering i den (Shia)islamiska republiken.
I de massiva demonstrationer som föregick monarkins fall i Iran hösten 1978-1979 delades huvuddukar ut till barhuvade kvinnliga demonstranter som ett slags inbjudan till solidaritet. De som tog emot duken kunde genom att bära den visa att de stod på folkets sida mot konsumtionssamhället, den påbjudna västerniseringen och imperialismen – allt det som Pahlaviregimen stod för. Nästan omedelbart efter revolutionsrörelsens seger i februari 1979 kom dock revolutionens ledargestalt, Ayatollah Khomeini, att befalla snarare än att uppmuntra till bärandet av hijab.
Det började kvällen innan den internationella kvinnodagen 1979, den 7 mars. Khomeini ställde krav på den dåtida provisoriska regeringen att se till att islamisk klädkod för kvinnor upprätthölls inom statsförvaltningen.
Planerade firanden av den internationella kvinnodagen i Teheran ställdes kvickt om till demonstrationer mot detta nya påbud. Protesterna fortsatte de efterföljande dagarna och kulminerade den 10 mars när cirka 15 000 kvinnor (däribland många som bar slöjor och huvuddukar) marscherade mot justitieministeriet omringade av manliga allierade som genom att slå en kedja sökte skydda demonstranterna mot påk- och knivbeväpnade Khomeinianhängare.
Inte ens liberalerna eller vänstern backade tydligt upp de marscherande kvinnorna.
Foton från dessa demonstrationer har i dagarna cirkulerat flitigt i sociala medier som en påminnelse om att kvinnors kamp för likvärdighet i den islamiska republiken har en lång historia. Det som de hänförande fotona inte kan förmedla är att en manifestation med 15 000 deltagare inte var någon stor sak i Teheran 1979. Marxistiska grupper kunde mobilisera hundratusentalet demonstranter medan Khomeinisterna utan större åthävor kunde samla ännu många fler.
Sanningen är den att de kvinnor som marscherade mot obligatorisk hijab och andra former av diskriminering som otroligt nog redan hade hunnit införas var politiskt isolerade. De vid tiden gällande frågorna var andra: de revolutionära krafternas enighet, anti-imperialism, ekonomisk omfördelning och avståndstagande från allt som förknippades med den föregående regimen – till exempel lättklädda kvinnor. Inte ens liberalerna eller vänstern backade tydligt upp de marscherande kvinnorna. Medan liberala krafter manade kvinnorna till lugn och betonade vikten av enighet i ett historiskt läge där utländsk intervention inte kunde uteslutas, antydde den radikala vänstern att ”kvinnofrågor” var en upptagenhet för samhällselitens västinfluerade kvinnor. Den välkända historikern Homa Nateq som då stödde en marxistisk grupp och framträdde som talare vid mars-demonstrationerna, tonade ned allvaret: ”det spelar ingen roll, vi kan bära filt på huvudet”.
När revolutionsrörelsen segrade vintern 1979, var det inte självklart vilken roll islam skulle ha i den samhällsordning som nu skulle ta form. Inte heller var det tydligt vilken tolkning av islam som skulle ges företräde. I sin roll som revolutionens karismatiske ledare kom Khomeini att spela en avgörande roll. Hela samhällslivet skulle islamiseras och även om den förståelse av islam som han förde fram i flera avseenden var otraditionell, var han snabb med att framhålla mannens och samhällets kontroll över kvinnas kropp och sexualitet som central i det nya islamiska samhället.
Redan en vecka efter revolutionens seger omformades familjelagar i patriarkal riktning och vid demonstrationer började islamistiska våldsverkare ropa ut ”ya rosari, ya tosari!” (duk på huvudet eller smäll på huvudet!)
När huvuddukar bränns på bål, eller kastas i soporna, avvisas samtidigt hela den av den islamiska republiken sanktionerade samhällsordningen.
Alltför få var då beredda att ta strid för frågan om kvinnors självbestämmande och kort därefter blev politiska yttringar som gick emot Khomeinis linje helt omöjliga. All opposition eliminerades samtidigt som kriget mot Irak förflyttade alla andra frågor till bakgrunden. Och efter hand, i takt med att andra samhällsomdanande ambitioner i islams namn klingade av och i mångt och mycket ersattes av purt egenintresse, blev kontroll över kvinnokroppen emblemet som skulle intyga att Iran likväl förblev ett land med en islamisk ordning. Erfarenheterna från den iranska feministiska rörelsen vittnar om att medan andra aspekter av diskriminering av kvinnor ändå varit möjliga att diskutera, har hijab i sin funktion som symbolisk garanti för samhällets islamiska identitet varit tabu att ifrågasätta.
Sprängkraften i att förkasta huvuddukar offentligt måste ses mot denna bakgrund. När huvuddukar bränns på bål, eller kastas i soporna, avvisas samtidigt hela den av den islamiska republiken sanktionerade samhällsordningen.
Samtidigt har den polisiärt upprätthållna kontrollen över kvinnors kroppar och sexualitet paradoxalt nog haft som effekt att medvetenheten om kvinnors rätt att bestämma över den egna kroppen ökat. De kvinnor som protesterar mot obligatorisk hijab i dag är inte isolerade utan backas upp av breda delar av samhället. Det är rörande att se att resultatet av 43 års officiell misogyni kan bli detta.
Parvin Ardalan är journalist och feministisk aktivist. Hon är sedan 2010 bosatt i Sverige.
Leila Brännström är docent i rättsteori och svenskiranier.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:22-åriga Mahsa Aminis öde borde mana till eftertanke
LÄS MER:En stor historisk oförrätt och en liten leende man
LÄS MER:Historiska rättegången berör 100 000 i Sverige
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.