Geniet från Breslau är kemisten Fritz Haber, som fick Nobelpriset i kemi 1918, för framställning av ammoniak. Alla som har målat en vägg i sommar vet vad han sysslade med. Fritz var en av männen bakom det första tyska undret, som ställde "vetenskapen i industrins tjänst". Med tillgång till billig ammoniak låg vägen öppen för att göra konstgödsel och rädda mänskligheten från svält.
Lena Einhorns folkbildartalang blommar när hon skildrar kemiska grundämnen och vetenskapsgräl. Hon har helt rätt i att vetenskap handlar minst lika mycket om känslor som om rationalitet. Det är också givande att få en inblick i kejsar Wilhelms tidiga år, ett svunnet Tyskland, där modernitet och demokrati knackar hårt på dörren.
Allra bäst blir det när hon kommer in på det tyska artonhundratalet, om de assimilerade tyska judarnas förhållande till "Bildung", vetenskap, konst och kultur - och kärleken till fosterlandet. Den isande diskrimineringen, brutal eller antydd, bultar överallt.
Ändå kan jag inte komma ifrån intrycket att all verklighet lägger krokben för gestaltningen. Romanen lider svårt av redovisningstvång, utan att vi kommer personerna nära. Lena Einhorn skriver som vanligt ledigt, men den här gången har hon inte fått samma imponerande snurr på dramaturgin som hon brukar ha.
Vad värre är, psykologin får stå tillbaka för sociologin. Huvudpersonerna Fritz och Clara är inte riktigt förberedda. Först på sidan 236 kliver Fritz fram som en bullrande kraft som "intar rummet". Då har han levt ett tillbakadraget liv i en halv roman. Kanske var han i verkligheten en Jobbig Typ? Om så, hade det gjort romanen sämre?
En jävulsk ironi gör att hans fortsatta forskning ligger till grund även för Zyklon B.
Hans hustru Clara Immerwehr var också en begåvning. Som första kvinna doktorerade hon i kemi, men får som gift inte forska. Hennes psyke verkar skört. Det blir sanatorium. Friz själv verkar ha lika dålig mage som Ingmar Bergman och saltsyreproduktionen ökar när sonen Hermann föds. Då är Clara redan trött bortom räddning, och påminner om att "allt är kemi".
Kemin i människans händer kan leda till hennes räddning eller undergång. Som en av hundratusen judiska soldater i fosterlandets tjänst utvecklar sergeant Fritz Haber klorgas, och befordras till kapten, ett enormt karriärsteg. Först testas gasen på apor och hundar som dör exempeldöden, innan klorgasen används på fienden i slaget vid Ypern. Algeriska soldater kvävs på slagfältet, det skummar om deras mun.
De här hemska avsnitten är rakt och drabbande skrivna, inte tu tal om saken, och under ytan pyr frågan om forskarens moraliska val. Romanens upplägg kräver betydligt mer reflektion om dessa svåra saker, men Lena Einhorn verkar tyvärr nästan tröttna på ämnet.
Med åren lär sig Fritz Haber allt mer om termodynamikens tredje lag, att kontrollera kemiska processer. En jävulsk ironi gör att hans fortsatta forskning ligger till grund även för Zyklon B. Från början en gas mot skadeinsekter i jordbruket - i Hitlers hand ett av historiens värsta mordvapen. Haber lämnade Tyskland 1933, och dog året efter.
Men detta sker utanför bokens pärmar. Som läsare lämnar vi Fritz och Clara redan 1915, när Fritz Haber av mänskligt begripliga skäl firar sin befordran til kapten i kejsar Wilhelms armé. Champagnen flödar och gästerna hurrar. Hans hustru Clara jublar inte. På natten går hon ut i trädgården med sin mans tjänstevapen och skjuter sig genom munnen.
