”Allt vi tappar och hittar” av Elin Johansson (text) och Siri Ahmed Backström (bild)
Elin Johanssons och Siri Ahmed Backström “Allt vi tappar och hittar” är en variant på det klassiska upplägget där fler och fler personer sällar sig till en skara med ett uppdrag.
Här börjar dramatiken med något så litet och anspråkslöst som en fin, ja, en alldeles underbar sten som kommer bort. Två barn blir ledsna, men försöker kompensera sig för förlusten med en vante, som hänger helt bortkommen på ett staket mitt i sommaren. Vems kan det vara, undrar de, och börjar leta efter ägaren.
Under sökandet får de kontakt med en tant, en burksamlande gubbe, en tjej med hörlurar och ett kärlekspar; en efter en hakar de på vantletandet. Några delar upplevelsen av förlust – en borttappad tand, en hatt, och mest hjärtskärande: ett inbjudningskort med guldtext. Det kalaset missade gubben som barn.
Det blir många underhållande och smått absurda dialoger mellan människorna som strosar omkring i parkerna och mellan husen.
“Allt vi tappar och hittar” är färgad av uppenbar mångfald: av saker, av åldrar, av kön, av etnicitet, en representationspalett som kunde känts lite krystad men som inte gör det; det blir aldrig sökt och framställningen dallrar hela tiden på gränsen mellan humoristisk och lite sorgsen.
För att vara en bilderbok är det mycket text på sidorna, vilket kan tynga ner presentationen, men här fungerar det, och tar inte över samspelet med bildkommunikationen. Innehållsligt är det hela lågintensivt på ett fängslande sätt utan utpräglade händelsekurvor och Johanssons tonträff exakt.
”Svansen är lös” av Eva Jacobson
Eva Jacobson debuterade häromåret med bilderboken “Morgans kafé”, vid en första genomläsning en enkel och sympatisk historia, som växte ut till en flerbottnad diskussion om lurendrejeri och acceptans, främlingskap och uppfinningsrikedom. Jacobson arbetade i en dämpad men kontrastrik färgskala i brunt och turkos som följde berättelsens dramatiska kurva. Men den största behållningen var ändå den finstilta humorn.
Den nya boken heter “Svansen är lös”. Lösa djursvansar figurerar här och var i barnlitteraturen – så sent som förra året var en betydelsebärande svans i fokus i Helena Kochs och Sara Heldts “Ritas svans” – men åsnan Iors tappade svans är väl den mest kända. Hans blev en klocksträng, men i Jacobsons nya bok har en grisflicka hittat en svans som hon fäster ovanpå knorren.
Denna svans tillhör en magerlagd björn – tror jag – han och hans kompis har inte sådär supertydliga animaliska kännetecken. De är lite dimmigt smutsvita. Överhuvudtaget har den här boken ännu lugnare färgställningar än den förra, här går de mest i grått och vaniljsåsgult. Det känns lite blekt och sömnigt ibland.
Men på ett annat sätt är det bra att inga braskande, färgsprakande uppslag tar över så att formuleringarna överröstas av koloreringen. För den subtilt fyndiga komiken, i synnerhet i dialogen, finns kvar från “Morgans kafé”. Egentligen ligger det ju något djupt obehagligt i att bli av med en kroppsdel och det borde inte lugna patienten när doktorn istället erbjuder en slips. Roligt blir det i vilket fall.
”Sandslott” Lisa Hyder (text) och Per Gustavsson (bild)
Vad ska du bli när du blir stor? Falke tänker sig astronaut, fast för det måste han bli vuxen och det vill han verkligen inte, det verkar tråkigt och jobbigt och fullt med tunga kassar att bära. Och så står vuxna jämt i kö. Men hans namnlösa kompis, jaget i Lisa Hyders och Per Gustavssons bilderbok “Sandslott”, har helt motsatt inställning. Hon blir nästan arg på Falke när han tjatar om att inte vilja bli vuxen, för just det vill hon verkligen själv.
Berättelsen vindlar sig fram mellan lekplatser och badstränder, bussturer och mellanmål i köket, fint bildsatta av Per Gustavsson, medan frågan om vuxenblivandet hela tiden löper som en röd tråd.
Under den vardagligt arrangerade historien ligger dock något annat och pyr, en pockande fråga – varför är ämnet så känsligt för flickan? Det dröjer större delen av boken innan frågan får svar, även om man kan ana och förstå av antydningar att det handlar om den svåra insikten att detta att växa upp eller ej faktiskt inte ligger i ens egna händer. Sandslotten som barnen bygger på stranden och fantiserar om att bo i får stå som symboler både för det vuxna liv som kanske kommer, och för den hotande, förtida förgängligheten.
Det här är en bok som gör mig ledsen och glad om vartannat. Den är inte helt lätt att ta sig igenom eftersom det tar sin lilla tid att få grepp om grundbetingelserna för barnens diskussion.
Men det tunga ämnet är fint och känsligt hanterat av både Hyder och Gustavsson.
”Stora boken om bläckfiskar” av Celia Svedhem (text) och Filippa Widlund (bild)
Att bläckfiskar inte har sin hjärna i huvudet utan utspridd i hela kroppen är en av de tjusande, alldeles underbara upplysningarna faktaboken “Stora boken om bläckfiskar” ger. En annan att de har inte mindre än tre hjärtan. Och så har de blått blod, som vore de djuphavens högadel, och det blir jag klart villig att utnämna dem till efter att ha läst den här boken. Celia Svedhem och Filippa Widlund har på rekordtid ändrat min okunniga bedömning av djuren som antingen lite farliga eller allmänt slajmiga. Ta bara pärlbåten, som exempel. Namnet är lika fascinerande och vilt romantiskt som dess utseende – en vackert randig snäcka med många små tentakler, som en välkammad mattfrans.
Visst kryllar det av liknande böcker om andra djur och naturfenomen – myror och nattfjärilar, bland andra, finns i den senast utgivna faktalitteraturen, och den här titeln sticker egentligen inte ut på något särskilt sätt. Svedhem och Widlund presenterar mycket stoff på ett skickligt, informativt och lättläst sätt, men det gör faktiskt många andra författare i genren också. Och de är duktiga på att lägga in skämtsamheter utan att det seriösa anslaget hamnar i skymundan, men också det är vanligt; till exempel Katja Bargum och Jenny Lucander gör det med elegans i “Myrornas rekordbok”.
Nej, bläckfiskboken utmanar varken form eller innehåll, och ändå finns det något i både text och bild som gynnar en verklig upptäckarglädje. Det måste helt enkelt vara så att en genuin kärlek till denna art har genomsyrat sidorna och sprider sig vidare.
Läs mer i GP kultur:
LÄS MER:Recension: Nya barnböcker att läsa i juli
LÄS MER:Recension: Nya amerikanska ungdomsböcker
LÄS MER:Recension: Nya barnböcker i maj
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
