Det var länge sen någon startade en estetisk debatt i Sverige, som på allvar ifrågasatte konstvärldens spelregler. Sonia Hedstrands artikel om Venedigbiennalen i DN skulle kunna dra i gång en sådan debatt (22/7). Hennes stora problem är biennalens tema, surrealismen, som hon betraktar som både daterad och irrelevant. Problemet med texten är hennes vita fläck, det faktum att det är hon som skriver med en daterad blick på konst som sätter konceptet före känslan, den kronologiska konsthistorieskrivningen före den icke-kronologiska och det rationella förnuftet före det omedvetnas labyrinter.
Hedstrand hävdar mycket riktigt att Venedigbiennalen är en dominerande konstmanifestation med makt att förskjuta konstbegreppet. Men att utfärda en ”varning för den världsfrånvända, humorbefriade och fantasilösa surrealismens senaste framryckning”, är att ignorera vad surrealismen egentligen går ut på. Surrealismen var aldrig världsfrånvänd – utan tvärtom, som Breton mycket riktigt hävdade – ett sätt att förändra världen här och nu genom att helt enkelt lyfta fram de dolda psykiska mekanismerna som styr våra liv. Surrealismen är först och främst rolig. Vad ska man annars säga om Duchamps språkspelbaserade readymade, ”L.H.O.O.Q” från 1919 som förklarar varför Mona Lisa ler, ”Elle a chaud au cul”, vilket helt enkelt uttryckt betyder, ”hon är kåt”? För ja, Duchamp, den konceptuella konstens fader, var först och främst surrealist.
Hedstrand väljer dock att göra en mycket dammig distinktion mellan surrealismen och konceptkonsten.
Hedstrand väljer dock att göra en mycket dammig distinktion mellan surrealismen och konceptkonsten. Och hon skriver vidare: ”Det är inte så att människor utan y-kromosomer automatiskt blickar in i sina kroppar, psyken eller ner i moder jord. Det är inte så att det enda alternativet till strategiska internationella kändiskonstnärer är ett gäng amatörer som leker med färg och form. Det är inte så att det är viktigare vem som talar än vad som sägs. Det är inte så att den intressantaste konsten visas på den 59:e upplagan av Venedigbiennalen”.
Jag blir mycket nyfiken på var människorna utan y-kromosomer blickar någonstans, om det varken är i sina kroppar, psyken eller ner i moder jord? Att blicka inåt innebär inte en automatisk utestängning av yttervärlden. Och de som arbetar med ”moder jord” i dagens konstlandskap är först och främst eko-feminister, med andra ord – djupt involverade i samhället, klimatfrågor och framtiden. Att reducera hela Venedigbiennalen till ett par ”amatörer som leker med färg och form”, fast många av dem använder sig av avancerade högteknologi och inskriver sig i en post-humanistisk ekosofi à la Donna Haraway och Rosi Braidotti, är som att inte se skogen för alla träd.
Hedstrand hänger upp sig på Katarina Fritschs verk, ”Elefant”, från 1987 som kröner entrén till Venedigbiennalen. Hon avslutar sin artikel med följande konklusion: ”På 1890-talet, precis innan Venedigbiennalen grundades, hölls en levande elefant på området. Den kallades ’fången i Giardini’. Psykoanalysera det ni”. Det gör jag mycket gärna. Men innan jag kommer till min slutpoäng, vill jag lyfta fram att Fritschs verk handlar just om ”The elephant in the room”. Det som alla ser, men inte vill tala om – att Venedigbiennalen är en kolonial uppfinning som jagar, botaniserar och exotiserar kulturer och människor, på samma sätt som djur jagats ner och totemiserats av jägare i alla tider. Elefanten är en symbol för denna jakt på det som står utanför konstrummet, det vilda, som måste fångas, offras och sakraliseras i konstrummens altare.
Fritschs verk helgar denna elefant som var levande och nu är död, genom att levandegöra död materia.
Fritschs verk helgar denna elefant som var levande och nu är död, genom att levandegöra död materia. Cirkeln är sluten och vi sluts in i denna cirkel. Elefanten var fången i Giardini, på samma sätt som vi fångas i hierarkiska, modernistiska konstbegrepp, som försöker jobba med ute- och inneslutningsmekanismer. Det är just detta som Venedigbiennalens curator Cecilia Alemani försökt jobba emot genom att lyfta fram surrealismens förbisedda kvinnliga konstnärer som led, som skrattade, som förförde, som försökte förändra världen då som nu. En av biennalens huvudrum ägnas just åt dessa både surrealistiska och futuristiska femme fatale-kvinnor som Claude Cahun, Nadja, Rachilde, Meret Oppenheim, Valentine de Saint Point, Idar Kar, Gertrud Arndt, Maya Deren. Det är tråkigt att Hedstrand inte vill se dem och nöjer sig med att upprepa gamla klyschor om vad den surrealistiska konsten går ut på: ”gräsligt smetiga målningar” där ”män är röda kungar och kvinnor vita jungfrur”.
Så ja, låt oss ha estetiska debatter, men låt oss ha intressanta sådana, som inte upprepar gammal skåpmat eller försöker slå in öppna dörrar. Elefanten må vara instängd i Giardini. Men Hedstrand är lika instängd i sin egen förträfflighet.
LÄS MER:Samisk konst tar över i Venedig
LÄS MER:Kvinnor nu i majoritet på Venedigbiennalen
LÄS MER:Recension: Venedigbiennalen 2022
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
