Psykoterapi eller psykologisk behandling handlar oberoende av vilken idétradition man refererar till eller anser sig tillhöra i grunden om att möta en annan människa i ett kvalificerat samtal utifrån de förutsättningar och den situation den andre – patienten – befinner sig i. I psykoterapi gäller det att med klokskap och känsla förbinda sig till den andre i ett meningsbärande samtal. Patienten måste uppleva att psykoterapeuten är kunnig, förtroendeingivande, omdömesgill och över tid går att lita på. Det är avgörande att utifrån det mötet försöka få till stånd ett arbete präglat av ömsesidighet, lyhördhet och öppenhet.
Psykoterapeuten bör framför allt vara en nyfiken person som med respekt och tålamod tar sig an en annan människas specifika förutsättningar och psykiska lidande. Det bör inte vara någon, som är präglad av föreställningen om sin eller den egna metodens förträfflighet. Det kan inte heller vara en psykolog som konstituerar sin identitet genom att vara i rivalitet med andra psykoterapeutiska skolbildningar som han eller hon har identifierat som ”sina fiender”.
Detta kan, och snarare bör innebära, att den som arbetar som psykoterapeut eller klinisk psykolog har läst och mångsidigt inspirerats av skilda tänkare av olika slag; exempelvis Sigmund Freud, Aaron Beck, Karl Popper, B F Skinner, Jean Piaget, Julia Kristeva, Paul Ricœur, den nyligen bortgångne Johan Cullberg, översikter och sammanställningar av psykoterapiforskning, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Louise Glück, Michel Houellebecq, Franz Kafka eller August Strindberg. Moderna forskningsresultat befinner sig inte i ett uteslutande förhållande till äldre texter; filosofer, poeter och författare. Tänkare alltifrån Sokrates till Hannah Arendt kan få relevans och inspirera i en strävan att förstå och möta den andre.
Patienten måste uppleva att psykoterapeuten är kunnig, förtroendeingivande, omdömesgill och över tid går att lita på.
En psykoterapeut bör själv ge sig möjligheten att utveckla ett förhållningssätt till såväl en naturvetenskaplig, en humanvetenskaplig som en samhällsvetenskaplig kunskapstradition. Bred kunskap och bildning är ingen garanti för att psykoterapeuten utvecklar yrkesskicklighet och gott omdöme, men utgör sällan ett avgörande hinder.
Det är min fasta förvissning att psykoterapeuter och psykologer behöver passera genom universitetets utbildningsstrukturer. I vårt samhälle är det avgörande att psykoterapeuten kan agera utifrån någon form av auktoritet och samhällelig legitimitet. Psykologerna, för vilka sedan 1978 utfärdas legitimation, och psykoterapeuterna, vilket nämnts ovan, sju år senare (1985), kan ta stöd i ett sådant erkännande. Men vi får inte glömma att hantverket som psykoterapeut bara till viss del kan läras ut genom de nödvändiga universitetsstudierna, där inte minst de praktiska inslagen i utbildningen utgör ett avgörande moment. Det finns faktorer som är svåra att komma åt utbildningsmässigt; det gäller egenskaper som känslighet, förmåga till engagemang, uthållighet och modet att kritiskt granska sig själv och sitt behandlingsarbete.
I en strävan att leva upp till det stimulerande, men också utsatta och krävande arbetet som psykoterapeut och klinisk psykolog, gäller det att ihärdigt fortsätta det oändliga äventyret att förkovra sig inom det psykoterapeutiska fältet; att fortsätta att lära sig av kvalificerade studier, av den empiri som patienterna utgör, liksom av den egna förmågan att reflektera över sina erfarenheter. Vad lär jag mig av att dagligen lyssna på och tala till mina patienter? Vad kan jag lära mig av att arbetet inte slutade på det sätt som jag önskade? Vilka patienter har jag förmågan att över tid engagera mig i? Och vilka passar sannolikt bättre ihop med en annan psykoterapeut? Hur påverkar min självförståelse mitt patientarbete?
I vårt samhälle är det avgörande att psykoterapeuten kan agera utifrån någon form av auktoritet och samhällelig legitimitet.
Det är viktigt att hålla i minnet; psykoterapi är inte för alla. Psykoterapi är för några. För andra är det mer konstruktivt att söka en annan väg; såsom psykofarmakologiska behandlingar av skilda slag, stöd bland familj och vänner utifrån sitt psykiska lidande, att utan professionell inblandning lära sig att leva med sin psykiska smärta, att förtröstansfullt tänka sig att tiden kommer att ha en kurativ effekt, att möta sitt lidande i litteraturen eller i andra former av konstnärliga uttryck som ger möjlighet till igenkännanden.
Och samtidigt bör vi erinra oss; för några kan mötet med en känslig och trovärdig psykoterapeut bli livsavgörande. Psykoterapin kan möjliggöra någonting nytt. Eller som Marie Cardinal skriver i ”Orden som befriar”, i samband med att hon väljer att avsluta sin psykoanalys: ”Jag tycker om att kämpa. Jag har inte levt länge, och det gäller att ta igen den förlorade tiden.”
Läs fler texter av Per Magnus Johansson:
LÄS MER:För Betty Milan blev psykoanalysen livsavgörande
LÄS MER:Oroande att psykiatrin medicinerar barn
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
