Nedanför Kalendervägen tog ett annat, mer avlägset Kortedala vid. Men även på rätt sida vägen skiljde sig alltså områdena åt i fråga om olika status och klass, skriver debattören.
Nedanför Kalendervägen tog ett annat, mer avlägset Kortedala vid. Men även på rätt sida vägen skiljde sig alltså områdena åt i fråga om olika status och klass, skriver debattören. Bild: Måns Langhjelm

Våldet i förorterna börjar och slutar med papporna

Den problematik med rivaliserande gäng, våld och machokultur som vi ser i dagens förorter fanns redan på 60-talet i Kortedala där jag växte upp. Då som nu var det understimulerade, otrygga killar som behövde bli sedda som var problemet. Då som nu var deras pappor inte där för dem, skriver Gurli Malmqvist, specialpedagog.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Jag är ett ortenbarn. Jag växte upp i Kortedala bland höga berg och djupa dalar. Gångstigarna som slingrade sig fram genom de täta skogspartierna förband de olika bostadsområdena med varandra. Norra torget med sina kringliggande gator var något finare med stora suterrängvillor och vackert byggda trevåningshus i tegel insprängda lite här och där. Citytorgets höghus i funkisstil var lite mer medel, liksom Kortedala torg med fler hyresrätter än bostadsrätter även om många, liksom jag själv, bodde i HSB. Grå cement, fyrkantiga men snygga. Vid torgen låg ortens skolor, Isdala skridskobana och ett bibliotek.

Status och klass

Nedanför Kalendervägen tog ett annat, mer avlägset Kortedala vid. Men även på rätt sida vägen skiljde sig alltså områdena åt i fråga om olika status och klass. Vilken gata bor du på? var inte en fråga som ställdes för att få information om adressen i sig utan ett sätt att bli kategoriserad och placerad i ett fack av frisören, läraren, apotekaren, bibliotekarien och andra man kom i kontakt med. Och den ställdes framför allt av kompisarna för att få reda på om man tillhörde rätt eller fel gäng. Norra gänget med ett fåtal mycket farliga killar med kniv, som hade lätta motorcyklar och hjälm med visir. Och avancerade brudar med mycket kajal som satt på rad på bänken ut mot ändhållplatsen och höll utkik efter just sin farliga kille.

ANNONS

Dit hörde definitivt inte jag, rädd och osäker som jag var. Lekte fortfarande med Barbie i smyg. Citygänget var fler till antalet, men inte fullt så kriminella. De körde Zündapp och drack mellanöl i skogsbackarna.

Intressant samtal

Nyligen, på skolans sista dag innan sommarlovet hamnade jag i ett intressant samtal med mina elever om just dilemmat att vara ett ortenbarn. Eleverna är uppvuxna och bor i Biskopsgården, ett av de områden i Göteborg som benämns som ett särskilt utsatt område. Det handlar förstås om det eskalerande och ständigt pågående våldet som sker med dödsskjutningar, granatsprängningar och självpåtagna visitationszoner som stadsdelens invånare får leva med sedan ett flertal år tillbaka.

En av eleverna, Edina, bor i Norra Biskop, den andra eleven, Mario bor i den södra delen i samma stadsdel. Två helt skilda världar förstår jag utifrån deras beskrivningar, och heller inte helt olik den ovan beskrivna indelning som fanns i Kortedala på 60-talet. Dessa ofattbara labyrintartade strukturer som som ortens invånare – och då särskilt ungdomarna, måste inordna sig under. Strukturer som styrs av stadsdelens värstingar, alla killar som är inlemmade i en machokultur som inte har ändrat sig sedan Kortedalatiden. Sedan medeltiden.

För det är just här jag tror problematiken kring gängkriminalitet i våra utanförskapsområden går att finna. I den machokultur som varken är importerad till Sverige av invandrarna eller som kommit med modersmjölken. Som finns överallt där just killar finns.

ANNONS

Orten förblöder snart om inte denna problematik hanteras

Killar behöver utmaningar. De har ett överskott av både adrenalin och testosteron som ger sig tillkänna i puberteten. Måste få ett utlopp. Måste fångas upp. Mammorna tar ett extremt stort ansvar för sina söner. Tjejerna åker bakpå och försöker på sitt vis att påverka. Men var är papporna, de goda manliga förebilderna till dessa unga män?

Orten blöder. Orten förblöder snart om inte denna problematik hanteras. Nu och på rätt sätt. Det räcker inte med poliser. Det räcker inte med hårdare straff. Snarare måste det till bättre upprustade skolor, bättre alternativa fritidssysselsättningar. Och till sist men inte minst, bättre rustade pappor. Som kan ta en strid, som kan argumentera emot. Som finns och engagerar sig i sina söners, bröders och kusiners utveckling. Som kan vara positiva ledargestalter och också ge en kram ibland.

Oftast var fulla

Men hur komma åt papporna när de flesta av dem faktiskt lyser med sin frånvaro. Kan samhällets institutioner verkligen ersätta dem med att tillsätta fler manliga förebilder i skolan eller ge mer stöd till fotbollsklubbarna? Nej, så enkelt kan det ju inte vara för då skulle helt enkelt detta redan vara gjort.

Och Kortedalas pappor lyste ju inte med sin frånvaro. De fanns ju där. Även om de oftast var fulla, slogs eller jobbade halvt ihjäl sig för att försörja sina hemmafruar. Ja, det är verkligen ett pussel av hinder att ta sig igenom för att skymta en möjlig lösning, en möjlig väg. Men jag säger bara: börja med papporna. Börja där.

ANNONS

Gurli Malmqvist, specialpedagog

LÄS MER:Gängens grepp om Göteborgs förorter: Sprängdåd, upplopp och oskyldiga dödsoffer

LÄS MER:Kulturtolkarna ser knarkhandeln från sin lokal

LÄS MER:Hon larmade om tystnadskulturen – fick rätt efter ett år

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS