Det är 2016 och jorden är överhettad: i New York stiger temperaturen till över 80 grader. Medborgarna är enligt lag skyldiga att bära kylenheter när de ger sig ut på gatorna, men de flesta förflyttar sig mellan de luftkonditionerade skyskraporna i flygande taxibilar utrustade med värmesköldar. Att vistas utomhus är förenat med livsfara och bara de rikaste har råd att bo på Antarktis rivieror. Forskarna förutspår att jorden går under om hundra år.
Vad är det då som har föranlett katastrofen?
Just den frågan är märkbart frånvarande i Philip K Dicks roman Palmer Eldritchs tre stigman från 1964. Det tycks mest ha varit en lyckträff att författaren ringade in klimatet som framtidens största utmaning. I en förstudie till romanen – berättar John-Henri Holmberg i efterordet till den senaste svenska utgåvan – var det istället det för 60-talet tidstypiska kärnvapenkriget som utgjorde framtidshotet.
Ingenting är vad det utger sig för att vara och läsaren övas därför i att leta efter verkligheten i fiktionen och omvänt.
Men nu är det den globala uppvärmningen som är startskottet i Dicks vildsinta och metafysiskt spekulativa roman om religiösa upplevelser, sexualmoral, industrispionage och alternativa verkligheter. Och läst under den heta sol som i sommar satt norra halvklotet i brand, framträder ramberättelsen som kusligt profetisk.
I biografin I am alive and you are dead beskriver Emmanuel Carrère hur Philip K Dick i slutet av 1963 såg ett skrämmande och ondskefullt ansikte på himlen. Den illvilliga metalliska varelsen vägrade att upplösas ens när han blundade och efter flera dagars vånda sökte författaren hjälp hos en psykiater som undrade om det rörde sig om en LSD-hallucination.
Dick kände till drogen, men hade inte använt den själv och protesterade. Det han upplevt var ingen hallucination. Tvärtom. Efter en tid präglad av intensivt arbete, utmattning och olycka hade hans psykiska filter upplösts och gett honom inblick i den egentliga verkligheten. Problemet nu var hur han skulle leva med vetskapen om att ondskan, i form av ett nästan allsmäktigt ansikte, lurade strax bortom synfältet.
Anekdoten kan tolkas som psykotisk. Men när Dick lyfter in detta skrämmande väsen i sin roman och ger det industrialisten Palmer Eldritchs gestalt, han som återvänder till solystemet efter att ha varit på en mystisk rymdfärd i tio år, osäkras även läsarnas upplevelser. Vem är det egentligen som har återvänt, en människa, en utomjording eller kanske till och med en gud? Och varför är han så angelägen om att sälja droger till solsystemets kolonister?
Detta är en av anledningarna till att Dicks författarskap lever, ges ut på nytt och ständigt filmatiseras, att han ifrågasätter verklighetens väv på alla nivåer, från de teologiska höjderna ända ner till tingens oöverblickbara kaos.
Ingenting är vad det utger sig för att vara och läsaren övas därför i att leta efter verkligheten i fiktionen och omvänt.
Det är en anledning så god som någon att ge sig i kast med boken, men själv föredrar jag de kapitel där Dick tonar ner teologin och istället gräver ner sig i den amerikanska konsumtionskultur som han också var en skildrare av. Och här kommer klimatfrågan in på allvar, eftersom den fullständigt saknas hos romanens gestalter. I likhet med 2018 års människor gör de sitt yttersta för att tränga undan oron med hjälp av avancerad underhållning.
Undergången är det som pågår medan vi sysslar med annat.
I ett desperat försök att rädda mänskligheten har FN tvångskommenderat jordbor till andra planeter. Nybyggarna bor i kollektiva ”kyffen” och försöker odla sina trädgårdar i den näringsfattiga myllan. Den enda ljuspunkten i tillvaron är Pigga Pat, en Barbieliknande docka med tillhörande bilar, kläder och pojkvän. Kolonisterna köper de senaste accessoarerna och diskmaskinerna, placerar dem i modellen och tuggar sedan drogen God-IZ som transponerar dem, det vill säga flyttar in deras medvetanden i dockorna.
Under en timmes tid går de omkring i den kaliforniska lyxdrömmen, lever strand- och modeliv i sin kollektiva flykt från omständigheterna. Och för att inte tappa modet när de vaknar i sina trista hålor, gör de sig religiösa föreställningar om att världen de trätt in i tillsammans med Pigga Pat är den verkliga, allt medan sanden lägger sig över de vissnande grödorna där uppe på ytan.
Vad gör då de kvarvarande jordborna? Öser de in pengar i klimatforskning? Förbjuder de fossila bränslen?
Nej, de gör sig givetvis en hacka på miniatyrmodeller. Efterfrågan från kolonierna är stor, och alla vill sälja varor till företaget P P Modeller, så att de kan resa till Antarktis eller genomgå evolutionsterapi på exklusiva kliniker i Tyskland.
Jo, visst är Palmer Eldritchs tre stigman en mörk avgrund för klimatoroliga att blicka ner i. Eller för att travestera John Lennon, som för övrigt läste romanen med stor behållning: undergången är det som pågår medan vi sysslar med annat.
