Kajsa Bergström Feiff
Kajsa Bergström Feiff Bild: Jonas Lindstedt

Ett äkta fan ger remaken en chans

GP Kulturs Kajsa Bergström Feiff om varför det är onödigt att uppröras när ens favoritserie uppdateras till samtidens normer.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Nyligen släpptes andra säsongen av Anne with an E – Netflix egen, lite mörkare version av Anne på Grönkulla. Med tanke på att det har gjorts 22 filmatiseringar av de omåttligt populära böckerna sedan de skrevs, så kan man argumentera för att det inte fanns ett enormt Anne-på-Grönkulla-format hål i kulturutbudet som bara väntade på att fyllas. Men jag – som trots viss skepsis uppskattade den första säsongen och otåligt väntat på den andra i mer än ett halvår efter det utlovade premiärdatumet jublade förväntansfullt även den här gången.

In i det sista försökte jag dessutom av ren princip acceptera omstöpandet av berättelsen om ett överspänt litet barnhemsbarns rika inre liv till ett slags woke Dr Quinn, komplett med avancerade actionscener, dramatiska barnförlossningar och egenhändigt förintad rasism.

ANNONS

Det finns nämligen två sorters kulturkonsumenter – de som vill få nya intryck och perspektiv, och de som likt barn i dagisåldern egentligen har svårt att acceptera något annat än sina för länge sedan utvalda favoriter på evig repeat. Jag tillhör de senare. Älskar jag något så vill jag ha mer. Det finns nästan ingen övre gräns för hur många gånger och i hur många format jag kan läsa om eller ta till mig en favoritbok, eller se om en film, men det räcker med en trist omslagstypografi för att jag ska strunta i en ny roman som jag kanske skulle bli besatt av om jag bara gav den en chans.

Ge de nya filmerna en chans i alla fall. Ni har all tid i världen att lägga på kvinnohat sen.

Så det finns få fenomen som gör mig mer konfys än det vredgade avgrundsvrål som nu kommer från stora grupper av manliga fans varje gång någon gör om eller följer upp deras älskade böcker eller filmer genom att uppdatera eller bara ha mage att inkludera fler kvinnor eller icke-vita karaktärer.

Om du inte vet vad jag menar så rekommenderar jag en twittersökning på Sagan om Ringen, Star Wars, Ghostbusters eller senast i ledet – Ocean’s 8, den kvinnligt dominerade uppföljaren till Ocean’s 11.

ANNONS

Jag vet hur det är att älska något med nästan religiös styrka, jag har läst om Anne på Grönkulla-böckerna säkert åtta gånger. Jag har till och med läst och läst om de jättetråkiga sista, om hur Anne lever gift familjeliv med sin utmattande ointressante man, för det är vad ett fan gör. Man tuggar i sig.

Och visst är jag medveten om att misogyni är en sträng och oförlåtande religion som inte bara kommer med deppig klädsmak, utan även med en strikt uppförandekod, men snälla fanboys, chilla lite. Ge de nya filmerna en chans i alla fall. Ni har all tid i världen att lägga på kvinnohat sen. Skulle ni som förväntat komma besvikna ut från salongen så finns ju alltid de tidigare versionerna kvar att ta till.

Även jag gillar förstås att mellan varven rensa paletten med Anne of Green Gables från 1985 med den ljuva Megan Follows. Men när den tredje säsongen av nyinspelningen släpps kommer jag ändå sitta där framför Netflix och gnissla tänder. Som ett äkta fan.

ANNONS