Pride handlar om fortsatt kamp

"Något måste göras för att vi inte ska förvandlas till tandlösa maskotar prydda med paljetter." Sanna Samuelsson om hur det folkliga och kommersiella Europride urholkar kampen för HBTQ-rättigheter.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

I mitt Facebook-flöde viftar en kille ledset med en Pride-flagga. Han ska utvisas till Afghanistan. Han sitter på ett ”förvar” någonstans i Sverige. Inspärrad för att han vågade drömma om ett liv med rättigheter.

Samtidigt förväntas tusentals HBTQ-turister komma till Göteborg och Stockholm till Europride, som går av stapeln i de båda städerna i början och mitten av augusti. I Göteborg pågår festivalen mellan 14-16 augusti.

Europrides slogan för i år lyder: ”Two Cities, one country – for an united Europe, open to the world”. Ett tillfälle att locka rika HBTQ-turister för att de ska äta, dricka, shoppa och bidra till vårt starka BNP. Rik bög, som är dem med störst disponibel inkomst, ja. Fattig bög, nej.

ANNONS

Göteborgs stad har annonserat att de ska fylla staden med regnbågsflaggor. Företagen är inte sena att hänga på. Klädkedjan Brothers har gjort en kampanj där man välkomnar HBTQ-kunder in i butiken med regnbågsfärgade hjärtan. Man kan tycka att de borde satsa på att utveckla sitt sortiment istället?

"Alla vill gärna ta del av turistkakan som Europride innebär."

Regnbågsflaggan har blivit en gullig symbol, något att slänga sig med om man vill framstå som godhjärtad. Häromdagen försökte jag förklara för två brittiska lesbiska turister att det egentligen inte betydde något med de där regnbågsflaggorna utanför ställen. Det kan ju göra det, men det är sällan. Det betyder inte att det finns HBTQ-barer, restauranger, caféer och klubbar överallt. Det betyder att man välkomnar sådana kunder. Vi är välkomna att shoppa. Alla vill gärna ta del av turistkakan som Europride innebär.

På Göteborgs turistsajt står det att staden är: ”happy to welcome you to an open and tolerant city with focus on everyone’s equal rights.” Även om det låter lite trött, så är det långt ifrån 90-talets och det tidiga 2000-talets rykte om Göteborg som en mindre HBTQ-vänlig stad än Stockholm och Malmö, baserat på att fler hatbrott ägde rum här. Klart är att Westpride, som nu fyller elva år, har gjort stor skillnad.

ANNONS

Europrides historia går tillbaka till en annan tid, ett annat Europa. Den första festen arrangerades i London 1992., Sedan dess har Europride flyttat runt mellan europeiska städer med egen Pride-festival och stark HBTQ-scen. 1993 stod Berlin värd bara fyra år efter Berlinmurens fall. Det är svårt att föreställa sig vilka magnifika proportioner det måste ha haft. Berlin som också är känt för sin ”Love Parade”, världens största technofest utomhus, som startades 1989. Då var det en manifestation för fred och tolerans genom musiken, med en typisk blandad dansande massa av människor, homo- som heterosexuella.

Men Love Parade var å andra sidan troligen inspirerad av den Pride-festival som anordnats varje år i Berlin sedan 1979. Och den var definitivt radikal. Kallad CSD Berlin, efter ”Cristopher Street Day”. Christopher Street som ju var platsen för Stonewall-upproret 1969, där hemlösa homokids, transkvinnor, lesbiska och dragqueens, många av dem ickevita, tog till gatorna och stod upp emot polisen och det statliga förtrycket. Ett uppror som gick helt emot de taktiker som de första, mer samarbets- och assimileringsinriktade, (vita) homoorganisationerna på den tiden förordade. Men som kom att bli den mest kända händelsen i homohistorien.

Regnbågsflaggan har haft en central roll firandet av årsdagarna av Stonewall. Under 1994:s Pridefirande i New York skapade man en flera mil lång Prideflagga, som gick genom gatorna där gatstenarna tidigare hade vint. Under 1990-talet hände det också att en svart rand fanns med i flaggan, som en sorgkant för AIDS-epidemins offer.

ANNONS

Nu har ju regnbågsflaggor generellt en lång historia, ända sen 1500-talet, av att stå för fred och progressiva ideal. Men prideflaggan ska vara en mer radikal variant av det.

"Något måste göras för att vi inte ska förvandlas till tandlösa maskots prydda med paljett."

Pride har aldrig handlat bara om fest. Det är inte förmågan att stanna uppe riktigt sent och dansa som vi är stolta över. Det är förmågan att dansa, trots allt. Att inte låta folk trampa på dig, trots att du inte beter dig sexuellt och amoröst såsom staten och samhället vill att du ska göra. Trots att du inte anpassat dig till det hårda könsreglemente som byggts upp genom århundraden av kapitalism och hårt normerande genom kyrka och stat. Pride handlar om att slåss för att få behålla den där glimten i ögat. Det är hårt och mjukt på samma gång.

I Göteborg anordnas nu för första gången Reclaim Pride som är ett frihetligt arrangemang som åberopar Prides rötter. Man vill skapa ett alternativ bortom kommersialismen och institutionaliseringen en av Pride. I eventet står det ” QUEER SOLIDARITY SMASHES BORDERS”.

Frågan blir allt tydligare, vilka är det egentligen som står för de ideal som Pride-firanden från början handlade om? Är det de stora organisationerna eller gräsrötterna? Tydligt är att något måste göras för att vi inte ska förvandlas till tandlösa maskotar prydda med paljetter.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS