Mosaikläggaren tillbaka på Valhallabadet efter 65 år

En kylig måndagförmiddag i februari knackade det oväntat på Pierre Solbergs dörr.

– Plötsligt stod han bara där; Dante Boschian, en av de fem unga italienare som i mitten av 50-talet såg till att det nya badets båda mäktiga mosaikväggar växte fram. Då var han 25 år, nu hade han fyllt 90.

Valhallabadets verksamhetschef sänker röstläget och drar lite efter andan. Trots att Pierre Solberg tillbringat stor del av sitt vuxna liv i det ikoniska badtemplet på Valhallagatan hade han aldrig tidigare stått öga mot öga med någon av de män som efter konstnären Nils Wedels ritningar monterat glasmosaiken från Kosta glasbruk. Det modernistiska och oregelbundna pusslet i ljusa pastellfärger som breder ut sig över 700 kvadratmeter.

– Det var en stor stund för mig, men också för Dante tror jag. Sedan badet invigdes i december 1956 hade han aldrig tidigare varit tillbaka för att se sitt storverk.

Vi skriver våren 2022 och göteborgarna har sedan flera år vant sig vid att diskussionen kring Valhallabadets framtid stänker i alla tänkbara riktningar. Riva eller renovera? Bevara, kanske till och med byggnadsminnesförklara?

Pierre Solberg sitter lugnt i båten, och är av lätt förståeliga skäl inte särskilt intresserad av att offentligt ge sig in i debatten kring badets framtid. För egen del hade han inte ens hunnit börja skolan när han sommaren 1968, knappt sju år gammal, tjatade på badvakten om att få pröva hopptornets högsta avsats.

– En tidig morgon skulle jag äntligen få hoppa från tian, men när jag väl kom upp var det så högt att jag ångrade jag mig. Jag tänkte: Det får bära eller brista, och så hoppade jag ändå…

– Jag gick aldrig i simskola men lärde mig tidigt simma ute vid mormors och morfars sommarstuga på Öckerö, och när vi började gå till Valhallabadet tog jag snart alla märken som fanns. Mormor satt på läktaren och räknade längderna.

Inte så konstigt att verksamhetschefen än idag har varma känslor för den uppglasade original-simhallen med 25-metersbassäng, hopptorn och magnifika mosaikväggar. Fast när sexårige Solberg blev stammis hade Valhallabadet faktiskt redan en historia som sträckte sig över mer än två decennier. Åtminstone i arkitekten Nils Olssons ritbok.

Efter utbildning i Malmö och tyska Strelitz kom Nils Olsson till Göteborg på 1910-talet, och 1919 öppnade han 28 år gammal sin första egna byrå.

Olsson var den flitige formgivaren som tidigt 40-tal blev bekant genom en rad Göteborgsbiografer; Aveny och Spegeln på Kungsportsavenyen, Kaparen vid Stigbersgtorget och Capitol mitt emot Skanstorget är alla Olssons verk. Men innan dess hade han också skapat små trädgårdsstäder i Örgryte och Vidkärr och levererat ritningar för stenhus och landshövdingehus med en idoghet som imponerade.

Privat var han mycket idrottsintresserad, och redan under sina första år i Göteborg roade han sig med att teckna stadens stora atleter; Jonsereds landslagsstjärna i fotboll Erik Börjesson och den olympiske spjutmästaren Erik Lemming karikerades båda skickligt med svart stift. Själv var Olsson en hängiven motionär i Hindås tennisklubb där han också kom att engagera sig i styrelsearbetet.

Mot den bakgrunden var det kanske inte så konstigt att Nils Olsson så smått började fundera över ett förslag till simhall på tomten väster om Mölndalsån. I Gårdas arbetarkvarter - på östra sidan vattendraget - manifesterades industrialismens storhetsdagar med sina larmande fabriker, men här på den västra sidan trängdes ännu små kolonilotter.

Olsson nöjde sig inte bara med en simhall, i hans huvud växte nu även tankar på ett större komplex med träningshallar och arenor för olika ändamål, och den 10 april 1948 kunde Handelstidningen i ord och bild presentera Nils Olssons omfattande projekt. Göteborgarna skulle få Europas största sport- och simhallsanläggning.

Av bara farten samlade nu arkitekt Olssons ihop sina ritningar och modeller, gjorde i ordning ett snyggt paket och adresserade hela härligheten till de olympiska spelen i London. Där fanns en jury med uppgift att utse värdiga vinnare i udda olympiska grenar som arkitektur, konst, skulptur och litteratur. Olssons simhallsritningar knep bronsmedaljen, men själv fick han aldrig se sitt prestigeprojekt resa sig.

I september 1951 avled den 60-årige arkitekten och det föll på kollegan Gustaf Samuelssons lott att bearbeta och fullfölja Olssons tankar.

– Titta här, säger Pierre Solberg och pekar mot datorns skärm:

– Just nu är det 186 personer inne i badet, och innan vi stänger bassängen klockan halvåtta ikväll kommer vi att ha räknat in 1800, kanske till och med 1900, besökare.

Finns det stammisar som är här varje dag?

– Absolut. De flesta känner jag igen, och en del kan jag till och med namnet på. Häng med så får du se, säger verksamhetschef Solberg och vi ger oss iväg på en halvtimmesvandring runt i den funktionella folkhemsbyggnad som 1956 kom att ersätta såväl Renströmska badet i Haga som Lisebergsbadets utomhusbassäng.

Betong möter ädelträ, golvens kolmårdsmarmor bäddar för glasväggar som i sin tur fångar in grönskan i söder. Där ute låg 50-metersbassängen ända till sent 80-tal när Valhallabadet uppdaterades och hämtade hem den större bassängen under det gemensamma taket.

Fast i Pierre Solbergs ögon finns det inget som kan matcha rummet kring den hälften så långa originalbassängen med hopptorn, läktare och mosaikväggar:

– Har du sett att man kan skönja fiskar i mosiakmönstret?

För så där 55 år sedan stod han uppe på tian och drog efter andan. Nu njuter han av ljuset, luften och ett långt arbetsliv i den ambitiösa anläggningen som visade vägen in i en ny tid.

”Vid utformningen av ett bad kan man icke heller undgå att beakta att badanläggningar numera inte enbart är renlighetsinrättningar, utan i minst lika hög grad rekreationsställen”, som arkitekten Samuelsson uttryckte det i en intervju för fackorganet Byggmästaren 1958.

Badets uppgift hade alltså breddats, men även synen på besökarna skulle förändras. Där det gamla Renströmska badet tillhandahållit ett klassystem med varierade priser lanserades nu på Valhallagatan det demokratiska badet. En klass, ett pris.

Våren 2022 håller badet ännu näsan över vattenytan, men ibland slår det nästan lock för öronen av alla högljudda röster kring det som en gång var Europas modernaste badanläggning.

Innanför de gula tegelväggarna pågår livet precis som vanligt. En oas för rekreation, motion och möten. Och på kontoret finns det inga andra tankar än att kämpa ända in i kaklet.

– I december är det 36 år sedan jag började jobba här, och jag vet på rak arm minst tre kollegor som varit här ännu längre, säger samordnaren Lasse Kraemer och fortsätter:

– En dag skulle jag vilja kunna gå i pension i just den här byggnaden. Den är så mycket mer än en simhall, både för göteborgarna och för oss i personalen.

Pierre Solberg ser för sin del närmast fram mot sommarens restaurering av originalhallens östra mosaikvägg. Går man riktigt nära blir det tydligt hur tidens tand tärt på Nils Wedels konstverk, men vilken 66-åring behöver inte lite vård och omsorg?

Och 90-årige Dante Boschian är redo. Det sista han sa innan han knallade iväg den där måndagen i februari var:

– Hör av er om ni behöver hjälp i sommar. Jag kommer.

Lars Hjertberg

namn@gp.se