På andra sidan krimunderhållningen

Vår besatthet av true crime och krimdraman baserade på verkliga händelser har lett till att mördare och grovt kriminella upphöjts till popkulturella ikoner. På en del platser har de till och med blivit del av turism- och upplevelseindustrin. Men hur är det för dem på andra sidan – offren, anhöriga, poliserna – som på grund av tv-produktionerna tvingas återuppleva traumatiska minnen?

ANNONS
|

En trappa upp i designhotellet Nobis vid Norrmalmstorg knackar en kvinnlig concierge på dörren som leder in till anläggningens fitness- och relaxavdelning. När ingen hotellgäst svarar och kusten därmed är klar leder hon vidare in till dess badrum.

– Där var det, säger hon och pekar mot fyra ingraverade cirklar i det ljusa marmorgolvet mellan duschen och handfatet.

De fyra cirklarna markerar den plats där polisen den 28 augusti 1973 till sist borrade upp fyra hål, satte in gas och upplöste det som kom att kallas Norrmalmstorgsdramat, bankrånaren Janne Olssons fem dagar långa gisslantagande i valvet tillhörande det som vid tiden var Kreditbanken.

ANNONS

– Hela Sverige satt ju under de här dagarna som på helspänn, minns regissören Jonas Åkerlund och drar sitt nyfångade långa svarta hår bakom örat i ett konferensrum intill gymmet.

Åkerlund, som trots en handfull spelfilmer ändå är mest känd som en av världens mest ansedda musikvideoregissörer, var sju år vid tiden för gisslandramat. Nu har han skrivit och regisserat den sex avsnitt långa Netflix-serien ”Clark” om dess huvudfigur: Clark Olofsson.

Netflix-serien är ”Clarks liv på steroider”

Olofsson kom in i bilden för Norrmalmstorgsdramat när han dök upp på Janne Olssons kravlista. Rånaren begärde tre miljoner kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler, en flyktbil – samt att Clark Olofsson, vid tiden en fängslad beryktad brottsling, skulle släppas fri och föras till banken. När Sveriges regering gick med på kravet inleddes vad Åkerlund benämner som ”Clark Olofsson show”. Det vill säga att han kopplade på den charm, eller de ”mästermanipulativa” sidor som Åkerlund säger, som här kom att ge upphov till Stockholmssyndromet, det psykologiska fenomen där en person i en hotfull situation sägs komma att sympatisera med gärningsmannen och försvara dennes agerande.

– Jag kände tidigt att det skulle kunna gå att göra en mörk historia av Clarks liv, medger Åkerlund. Men skulle någon orka titta?

Det är ju helt klart lite av en Kalle Anka-version av de verkliga händelserna.

I stället skenade Åkerlund åt andra hållet.

ANNONS

– Det blev lite av en anything goes och extra allt och Clarks liv på steroider, säger han om serien som är berättad ur Clark Olofssons perspektiv, baserad på de två volymer som hittills givits ut av hans memoarer: ”Vafan var det som hände?” och ”Vafan var det som hände 2”.

– Och medan det såklart inte kan ha varit kul att sitta gisslan där i banken så berättar ju Olofsson här att Norrmalmstorgsdramat var det roligaste han varit med om, det var high life för honom, som att åka på festival, säger Åkerlund och skrattar till så att dödskalleringarna på ena handens fingrar klirrar mot bordet.

Jonas Åkerlund har skrivit och regisserat den sex avsnitt långa Netflix-serien ”Clark”. Bill Skarsgård spelar Clark Olofsson.
Jonas Åkerlund har skrivit och regisserat den sex avsnitt långa Netflix-serien ”Clark”. Bill Skarsgård spelar Clark Olofsson. Bild: Anna Tärnhuvud

Serien inleds med att Clark Olofsson inuti sin mammas livmoder säger ”Nu kör vi, för i helvete” för att sedan födas. Därefter fortsätter allt under nästan sex timmar i samma hastighet som när tv-seriens Clark kör sina tjuvkopplade stulna bilar: han rånar banker med vänsterhanden, fängelsevistelserna beskrivs som att ta in på hotell, och det är så många samlagsscener att man redan halvvägs in i första avsnittet har tappat räkningen. När han under 1970-talet går ut på klubb i Stockholm slutar allt med att Olofsson, som till i dag tillbringat 47 år av sitt liv i fängelse, leder ett koreograferat dansnummer där hela stället rör sig till Ted Gärdestads ”Jag ska fånga en ängel”.

ANNONS

– Det är vår version av Clark, säger en leende Bill Skarsgård, som för sin huvudroll fått lägga sig till med Olofssons västsvenska dialekt.

– Och det är ju helt klart lite av en Kalle Anka-version av de verkliga händelserna.

Det är en träffande beskrivning. För frågan är om en kriminellt belastad person någonsin porträtterats mer som en seriefigur än här.

Men vad säger de på andra sidan när det görs krimdraman eller true crime-serier? Alla som fallit offer, de anhöriga, poliserna?

En explosion av true crime och krimdraman

Vare sig true crime eller krimdraman är nya fenomen. När New York Times-reportern och podcastproducenten Phoebe Lett i fjol skrev debattartikeln ”Is our true-crime obsession doing more harm than good?” menade hon att den moderna tidens true crime-berättande kan härledas till Truman Capote och dennes så kallade dokumentärroman ”Med kallt blod”. Den kom ut 1966 och behandlar de verkliga mord som utfördes på en lantbrukarfamilj i Kansas sju år tidigare.

Men expansionen, för att inte säga explosionen, är ny. I sin artikel pekade Lett ut den dokumentära podcasten ”Serial” från 2014 som den nya erans startpunkt – för att sedan beskriva det tvivelaktiga med genren. Det har hon inte varit ensam om. I takt med den ökande populariteten för de här produktionerna kommer allt oftare kritik. Framför allt mot hur offren åsidosätts samtidigt som mördare och grovt kriminella upphöjs till ”popkulturella seriefigurer”, som Caroline Hainer skrev i GP i höstas.

ANNONS
De fyra cirklarna inne i badrummet på Nobis Hotel markerar den plats där polisen 1973 till sist borrade upp fyra hål, satte in gas och upplöste det som kom att kallas Norrmalmstorgsdramat.
De fyra cirklarna inne i badrummet på Nobis Hotel markerar den plats där polisen 1973 till sist borrade upp fyra hål, satte in gas och upplöste det som kom att kallas Norrmalmstorgsdramat. Bild: Anna Tärnhuvud

I USA har flera av de mest uppmärksammade true crime-serierna mytologiserats till den grad att de bidragit till lokalturism. Efter ”Making a Murderer”, tv-serien om den (felaktigt?) livstidsdömde Steven Avery, flockas besökare för att ta selfies ute på vischan i Wisconsin framför familjen Averys bilskrot, central för serien. I Milwaukee lockar ett företag med ”The Cream City Cannibal Tour”. Denna lovar att ta besökaren till de gaybarer där seriemördaren, nekrofilen och kannibalen Jeffrey Dahmer – som givit upphov till minst en handfull filmer och runt 15 true crime-dokumentärer – plockade upp 7 av sina 17 offer. Dessutom finns CrimeCon, ett årligt true crime-evenemang som i år kommer till Las Vegas. Vid ett köp av Platinum vip-biljetten för 1 599 dollar ingår en drink i vip-området och en meet and greet med Barbara Rae-Venter, en släktforskare som hjälpte polisen att till sist gripa Joseph James DeAngelo, mer känd som The Golden State Killer, en polis som mellan åren 1974 och 1986 utförde 13 mord, 50 våldtäkter och 120 inbrott.

Det skulle vara orättvist att säga att Nobis Hotel kapitaliserar på att man delvis befinner sig i samma byggnad som där Norrmalmstorgsdramat utspelades (själva Kreditbanken låg i byggnaden intill som i dag utgör klädmärket Acnes flaggskeppsbutik). I hotellbaren finns inga drinkar döpta efter Stockholmssyndromet, inga sviter är döpta efter gisslantagarna. Utöver att man märkt ut hålen för polisens borrningar in till valvet nämns dramat bara kort på dess hemsida under fliken historia. Enligt hotellets receptionist ska det inte heller vara vanligare än att cirka en till tre hotellgäster i månaden frågar om händelsen.

ANNONS
Bill Skarsgård som Clark Olofsson, omgärdad av två poliser spelade av Daniel Hallberg och Vilhelm Blomgren, där den senare porträtterar den dåvarande rikskriminalchefen Tommy Lindström.
Bill Skarsgård som Clark Olofsson, omgärdad av två poliser spelade av Daniel Hallberg och Vilhelm Blomgren, där den senare porträtterar den dåvarande rikskriminalchefen Tommy Lindström. Bild: Eric Broms/Netflix

Tommy Lindström om att gestaltas i ”Clark”

Under Clark Olofssons mest brottsaktiva tid var Tommy Lindström chef för Rikskriminalpolisen. Lindström, i dag rättskonsult, säger sig inte ha något emot att vare sig medverka i true crime-produktioner eller se sig själv gestaltas i ett krimdrama som i Jonas Åkerlunds ”Clark”.

– Jag tycker att det är självklart att jag ska vara med, i och med att jag i min yrkesroll var en del av historien, som i sin tur är en del av Sveriges historia. Jag har heller aldrig haft någon negativ relation till Clark utan den har genomgående varit yrkesmässig. Ibland har vi varit på olika sidor och ibland har jag använt honom som informatör. Det fanns ju ingen som visste mer om det kriminella Sverige vid den här tiden än han. Han var den gyllene kuggen.

Jag minns att han höll ett barn i fötterna utanför relingen. Han är inte pålitlig.

Samtidigt menar Lindström att det är viktigt att skildringar av kriminella inte blir för romantiserande.

– Om vi håller oss till Clark, så ska man ha klart för sig att det är en man med två sidor. Visst kunde han vara charmig. Jag minns en gång när han var mellan olika fängelsevistelser, och jag hade honom som informatör i ett annat fall, och han ringde hem till mig och min sambo svarade. De pratade på och hon tyckte att han var så ämabel, så älskvärd va. Men inte långt innan det hade vi haft span på honom när han var ute och seglade utanför Cascais i Portugal där jag minns att han höll ett barn i fötterna utanför relingen. Han är inte pålitlig.

ANNONS
Emma Gembäck på återbesök nära Knutby. Den före detta församlingsmedlemmen, som numera bor på Värmdö utanför Stockholm, är skeptisk till att det görs krimdraman alltför nära i tid till en traumatisk händelse.
Emma Gembäck på återbesök nära Knutby. Den före detta församlingsmedlemmen, som numera bor på Värmdö utanför Stockholm, är skeptisk till att det görs krimdraman alltför nära i tid till en traumatisk händelse. Bild: Anna Tärnhuvud

Emma Gembäck var församlingsmedlem i Knutby

När Knutbyfallet uppdagades kom Emma Gembäck nära stormens öga, i och med att hennes man Peter blev utsedd av församlingen att ta hand om mediehanteringen. När det snart kom förfrågningar om att medverka i olika dokumentärer om händelserna och den lilla byns församling säger sig Emma Gembäck ha känt ”ett ansvar mot samhället och anhöriga att ställa upp”.

– Jag ville förklara hur något som jag varit delaktig i blev så totalt fel, säger hon.

Nu i efterhand kan hon känna att det blev lite väl mycket och lite väl nära i tid.

– När var det som Norrmalmstorgsdramat utspelade sig? 1973? Det är ju nästan 50 år sen. Knutbyförsamlingen upplöstes ju inte förrän 2016, säger hon och hänvisar till hur det trots det korta tidsperspektivet bara de senaste åren producerats en true crime-serie om Knutby för HBO, en dokumentär för SVT, och en dramaserie för C More.

Många av de drabbade har just vaknat upp ur den här mardrömmen. Många får betala ett högt pris för vad de varit med om.

– Men jag minns också hur TV4 var i Knutby och gjorde en första dokumentär 2004, precis efter att det skedde.

Emma Gembäck gör ändå stor skillnad på de dokumentärer hon ställt upp i mot dramaserien som hade premiär i höstas, baserad på Jonas Bonniers roman med titeln ”Knutby”.

– När jag ställt upp på intervjuer för de här ofta noggrant gjorda dokumentärerna så äger jag min historia och kan nyansera saker. Men när det kommer till Jonas Bonniers bok, där är jag inte lika imponerad. Jag har läst den och han kan ju kalla det för roman och att det skulle röra sig om fiktion. Men varenda person förstår ju att den handlar om Knutby. Den heter ju till och med ”Knutby”. Även om man ändrar namn så förstår alla vem som är vem i alla fall, säger Gembäck och fortsätter:

ANNONS

– Sedan måste jag säga att jag tyckte att dramaserien blev bättre än vad jag trodde. Men oavsett om det är bra eller dåligt är det tudelat att man gör en tv-serie om en så tragisk händelse så nära i tid. Många av de drabbade har just vaknat upp ur den här mardrömmen. Många får betala ett högt pris för vad de varit med om.

Gembäck tänker framför allt på Sara Svensson som i Bonniers bok och C Mores serie blir till huvudperson.

– Hur är det för henne? Det kan jag tycka känns lite tvivelaktigt moraliskt.

I C Mores dramatisering av Knutby spelade Alba August ”Anna”, som var tydligt baserad på barnflickan Sara Svensson.
I C Mores dramatisering av Knutby spelade Alba August ”Anna”, som var tydligt baserad på barnflickan Sara Svensson. Bild: Johan Bergmark

Gembäcks kritik är nyheter för Jonas Bonnier. Själv menar han att ingen hittills hört av sig till honom och varit upprörd vare sig om ”Knutby” eller hans två andra verklighetsbaserade romaner: ”Helikopterrånet” och ”Spionen Bergling”.

Han ser inte heller att det finns någon röd tråd av krimdrama mellan de tre böckerna.

– Det är romaner. ”Helikopterrånet” var första gången jag försökte skriva en spänningsroman, ”Knutby” ser jag som en relationsroman, medan boken om Bergling är en spionroman där masker ska tas av. Om man vill vara ambitiös skulle man kunna tala om den nationella identiteten som något gemensamt mellan böckerna, och det kollektiva minnet av vad som skett. Så om det skulle komma en fjärde bok utifrån något verkligt skulle man kunna tänka sig att den skulle kunna handla om Abba, då alla i Sverige har nån sorts relation till Abba.

ANNONS

Den enda kritik som nått Jonas Bonnier kretsar kring perspektivet i ”Helikopterrånet” – en bok som sålts till ett trettiotal länder, vars filmrättigheter köpts av skådespelaren Jake Gyllenhaal, och som nu också ska bli till tv-serie regisserad av Ronnie Sandahl.

– Vissa tyckte att jag skulle intervjuat fler poliser men man väljer att skriva utifrån det perspektiv man kan bäst och är mest intresserad av – och nu blev det utifrån rånarna.

Anna Croneman: ”Det handlar om etisk hänsyn”

Så hur förhåller sig beställarna av de här tv-produktionerna? Anna Croneman, programchef för SVT Drama, säger att man hos public service-bolaget har ett internt dokument där det satts upp etiska och juridiska principer.

– Sverige har en ganska hård förtalslagstiftning, det är viktigt för oss att inte bryta mot den, säger hon. Men mest handlar det om etisk hänsyn. Om man berättar om verkliga människor, levande eller döda, ska man visa stor respekt. Framför allt finns anhöriga till brottsoffer som kan traumatiseras, vi försöker berätta utan att återtraumatisera dem.

Det är bara att gå till sig själv, vem skulle vilja slå på tv:n och se sig själv i en skådespelares gestaltning utan att bli förvarnad?

Samtidigt poängterar Croneman att även de som begått grova brott förtjänar en rättvis behandling.

– Vi vill inte visa bara en sida av en karaktär, utan försöker eftersträva komplexitet. Det har blivit tydligt för oss att ju noggrannare vi följer vårt dokument, desto bättre blir dramat.

ANNONS

Croneman menar vidare att det underlättar om det gått viss tid sedan ett brott ägt rum – men att man samtidigt inte per automatik avfärdar berättelser som skett nyligen.

– Vi brukar ta kontakt med anhöriga och personer som figurerar som karaktärer i våra serier. Det är bara att gå till sig själv, vem skulle vilja slå på tv:n och se sig själv i en skådespelares gestaltning utan att bli förvarnad? säger hon och syftar på något hon menar ”sattes på sin spets” med Netflix-serien ”Den osannolika mördaren” – om den utpekade Palme-mördaren Stig Engström.

Att berätta den historien var som att ge sig ut på ett minfält, trots att 30 år förflutit.

Det skulle vara lätt att tro att ”Utredningen” – dramaserien om polisarbetet kring Kim Wall – är det mest utmanande Croneman och SVT Drama stått inför. Men hon pekar i stället på ”Jakten på en mördare”, serien som bygger på Tobias Barkmans reportagebok om det länge ouppklarade Helénmordet.

– Att berätta den historien var som att ge sig ut på ett minfält, trots att 30 år förflutit. Historien var berättad tusentals gånger, men i en tv-serie kliver man mycket närmare. Så vi slog ihop vissa karaktärer och bytte namn för att inte bli för utpekande. Vi hade kontakt med flera av de närmast anhöriga och med flera av de poliser som har huvudrollerna i serien. Vi ville ta ansvar för vår egen publicering och inte skylla på att det var baserat på en bok. För det primära är aldrig att kunna undvika kritikstorm, utan att kunna se sig själv i spegeln.

ANNONS

Bill Skarsgård blev själv ”stockholmssyndromad”

Under inspelningen av ”Clark” medger Bill Skarsgård att han vid flera tillfällen känt en stor skepsis mot sin karaktärs ”grisiga beteende”.

– Det är också mycket som är så larvigt, ren buskis. Det enda som om och om igen räddar Clark är hans charm. Jag menar, jämför till exempel med Ted Bundy-banden, säger han och syftar på Netflix-serien om seriemördaren som kom att erkänna 30 kvinnomord, där det typiska tillvägagångssättet var att slå ner offren med en kofot för att sedan strypa dem till döds, för att därefter ha sex med liken.

– Det talas i dokumentärer om Ted Bundy att han var så karismatisk, men jag vet inte alltså. Hos mig väcker han bara äckel. En iskall känsla. Jag tycker bara han ser ut som en jävla vithaj, säger Skarsgård och drar ett djupt andetag.

– Men när du tittar på intervjuer med Clark Olofsson, där finns hur mycket humor som helst.

Bill Skarsgård menar att den riktige Clark Olofsson ”är en extremfigur” men medger själv att han och Åkerlund nu skruvat upp allt ”till något som är buskis”.
Bill Skarsgård menar att den riktige Clark Olofsson ”är en extremfigur” men medger själv att han och Åkerlund nu skruvat upp allt ”till något som är buskis”. Bild: Anna Tärnhuvud

Bill Skarsgård nämner vidare att han själv blev ”stockholmssyndromad” när han träffade Olofsson.

– Clark är otroligt förförande. När man träffar honom börjar han direkt dra sina historier: ”Det här var så jävla roligt, och det här var så jävla roligt” – och så sitter du bara där och skrattar. Och så fort du skrattar med en annan människa, då har han ju avväpnat en totalt och helt plötsligt blir man förlåtande mot allt han gjort och suttit inne för. Han är en sån storyteller. Det är säkert hundra historier han dragit för oss som inte var med i boken och som inte kom med i filmen.

ANNONS

Jonas Åkerlund instämmer.

– Clark har en viss typ av utstrålning som gör att man faller för honom, vilket vi också visar med flickrummet i serien, där en tonårstjej har en idolbild på Clark bredvid en Beatles-poster. Jag är helt övertygad om att han i ett annat liv skulle kunnat bli Donald Trump eller rockstjärna eller Elon Musk, för han är inte dum på något sätt heller utan jävligt påläst och intellektuell.

Det som kanske inledningsvis var charmigt och kul blev så småningom inget kul, men han ser inte det utan bara fortsätter.

Samtidigt vill Åkerlund understryka att han tycker att det är underförstått i serien att Clark Olofssons livshållning ”inte varit sund för människorna i hans omgivning”.

– Jag tycker också att jag kunde göra den här serien så här och utifrån honom, i och med att alla som var involverade i Norrmalmstorgsdramat har fått ge sin bild i intervjuer och böcker, säger han och fortsätter:

– Min huvudtanke med berättelsen har varit att Clark är oföränderlig i en föränderlig värld. Det som kanske inledningsvis var charmigt och kul blev så småningom inget kul, men han ser inte det utan bara fortsätter. Han konsumerade kompisar och flickvänner som blir på smällen på löpande band – och det enda han hade att falla tillbaka på var sitt utseende och sin charm. Men även om han själv inte säger sig ångra någonting så är det uppenbart att han genom livet lämnat ett långt snigelspår av sorg och skador efter sig.

ANNONS

Missa inte det senaste från Två Dagar!

Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS