Atombomben var efterkrigsgenerationens stora skräck. En fara som nu fallit i glömska – trots att risken för krig är större än någonsin.
Atombomben var efterkrigsgenerationens stora skräck. En fara som nu fallit i glömska – trots att risken för krig är större än någonsin. Bild: Handout

Björn Werner: Jag har bara fina minnen av atombomben

Personer födda från 80-talet och framåt har ingen förståelse för vad ett kärnvapenkrig kan innebära. Det finns inte i vår samhälleliga eller kulturella uppfostran. Nu har vi ett eget ansvar att utbilda oss om hotet. Det menar GP:s kulturchef Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Jag har bara fina barndomsminnen av atombomben. Pappa var engagerad i arbetet mot kärnvapen. Vi hade därför en hel del svartvita flyers hemma, som var tryckta på styva A4-papper med matt yta. Som gjorda för att färgläggas med vaxkritor. Mitt på flyern var ett stiliserat svampmoln. De blev blå, röda, rosa och gröna. Svampmoln med glad mun. Svampmoln med stora ögon.

Sen föll Sovjet och kalla kriget tog slut. Jag var då sex år och har sedan dess inte känt någon anledning alls att tänka på atombomber. Visst, “Domedagsklockan” som drivs av en oberoende stiftelse vid University of Chicaco visar att världen aldrig stått så nära en kärnvapenapokalyps som i dag. 100 sekunder till midnatt. Men jag märker att det inte finns något i min samhälleliga och kulturella uppfostran som lärt mig att känna något alls kring detta. Inga krigsövningar när jag gick i skolan. Inga skräckinjagande filmer om bomber på bio. Inga viktiga böcker om det i kulturdebatten.

ANNONS

De gjordes under en annan tid, för andra generationer – inte för oss. Kvar fanns bara lite kitschiga äventyrsfilmer som “Mad Max”, där postapokalypsen mest verkade vara något rätt coolt.

Kärnvapenapokalypsen förintar allt. Terrorism och semester, klimatkris och “Masked singer”, gängkrig och kulturdebatter om oönskade barn.

Trots att Ryssland nu bokstavligen hotar med kärnvapenkrig är det därför nästan helt omöjligt att ta in vad detta skulle innebära. Jag och de flesta i min ålder har ägnat de senaste trettio åren åt att vara oroliga över annat. 00-talets terrorism. 10- och 20-talets klimatkatastrof. Att världen kan gå under bara för att en rysk president vaknar på fel sida en vacker dag är en för bisarr tanke för att väcka en enda känsla. Det går inte att ta på allvar, mer än som något tråkigt en miljöpartist försöker förstöra en rolig fest med.

Men vi måste börja bry oss om detta. Att väldigt många personer i dag inte förstår det existentiella hot som ett kärnvapenkrig innebär ökar risken för att någon får för sig att faktiskt använda bomben.

Efterkrigstidens kultur bjuder många vägar för att närma sig hotet. Den är sprängfylld av försök att umgås med den närstående undergången. Förstå den, varna för den och acceptera den. Ta bara den brittiska filmen “Threads” från 1984 som med fruktansvärd detaljrikedom beskriver hur ett kärnvapenkrig i Storbritannien skulle påverka vanliga civila. Döden är inte plötslig för alla. För många väntar ett utdraget lidande av svår hunger, samhällskollaps och strålningssjuka.

ANNONS

För den som inbillar sig att Sverige skulle klara sig bra så länge inte bomberna faller direkt över landet är Nevil Shutes roman “På stranden” ett bra vaccin. En liten australiensisk enklav väntar med stoiskt mod på ett radioaktivt moln som långsamt, men säkert, kommer att svepa in över dem och döda dem alla.

Det är det som är så fruktansvärt. Kärnvapenapokalypsen förintar allt. Terrorism och semester, klimatkris och “Masked singer”, gängkrig och kulturdebatter om oönskade barn. De allra flesta av oss skulle dö under fruktansvärda omständigheter. De få överlevande skulle få bygga upp civilisationen igen på en ödelagd planet. Detta är inga fantasier utan något vi är snubblande nära. Det minsta vi kan göra är att på allvar inse det.

Läs mer av Björn Werner:

LÄS MER:Vi måste ha en folkomröstning om Nato

LÄS MER:Världen är för allvarlig för kändispolitiker

LÄS MER:60-talisterna fattar inte hur de ska styra landet

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS