Emilie Roslund: Vi kvinnor borde låta män lösa sina problem själva

De senaste åren har det varit populärt att prata om att manligheten befinner sig i en kris, att män inte längre vet vad som förväntas av dem. Anledningarna låter olika beroende på vilket läger man frågar. Kontroversiella röster såsom den kanadensiske psykologen Jordan B Peterson och Alexander Bard har båda tagit den traditionella maskuliniteten i försvar. Incel-rörelsen likaså. Efter metoo hördes röster som uttryckte en oro för att straighta mäns raggande var hotat, eftersom det finns en risk att kvinnor uppfattar deras inviter som opassande. Senast i våras publicerade Aftonbladet en serie som undersökt den moderna manligheten.

I SVT:s program “Ta det som en man” analyserar Bianca Kronlöf mansrollen genom att samtala med män som uttrycker olika typer av manlighet. Jag förstår hennes nyfikenhet. Det finns något spännande med män som generellt sett inte är särskilt bjussiga med att dela med sig av vare sig känslor eller tankar.

Precis som Bianca Kronlöf har jag länge undrat hur männen står ut med den snäva mansrollen och vad man kan göra för att luckra upp den. Av egoistiska skäl slösade jag många år på att hitta lösningen. Jag började gräva efter svar hos pojkvänner, i samtal med killkompisar och på grundkursen i genusvetenskap. Mina metoder lärde mig såklart en hel del om maskulinitet, men nästan lika mycket förståelse har jag fått från att ha läst sexistiska självhjälpsböcker riktade till kvinnor som längtar efter att bli älskade av män.

Mina metoder lärde mig såklart en hel del om maskulinitet, men nästan lika mycket förståelse har jag fått från att ha läst sexistiska självhjälpsböcker riktade till kvinnor som längtar efter att bli älskade av män.

I en av dessa böcker, ”Making sense of men”, ger författaren Alison A. Armstrong råd om vad en kvinna behöver göra för att få kärlek och omtanke från det motsatta könet. Kapitlen präglas av generaliseringar om män och kvinnor blandat med intervjuer som Armstrong gjort med straighta män som förklarar det manliga psyket. När jag tittar på serien “Ta det som en man” kommer jag att tänka på det enda citat som fastnade i mig efter att jag läste boken för ett par år sedan: ”Men are not hairy women”.

Att män inte är ”hairy women” innebär att de resonerar och fungerar på ett annat sätt än oss kvinnor, resonerar Armstrong. Av den anledningen finns det ingen poäng med att exempelvis prata med dem på samma sätt som man gör med sina tjejkompisar. Männen behöver tydlighet och föredrar raka direktiv framför att läsa mellan raderna. Det ligger, enligt författaren, i deras natur.

Att inte alla män fungerar så vet vi, men en del av dem gör faktiskt det. Självklart är det sorgligt att män behöver förhålla sig till en maskulinitet som till viss del är väldigt destruktiv. Men viljan till förändring måste komma från dem själva, utan kvinnors inblandning. Alla som någon gång försökt få en man att gå i terapi vet vad jag menar. Det är ingen idé att tjata. När tiden är inne kommer han att inse det själv.

Flera av männen som Kronlöf träffar i serien håller med om att mansrollen är problematisk och begränsande. Andra håller inte alls med och blir ifrågasatta till följd av det. Mötet med podcasten “Den sista måltiden” är ett sådant exempel. När Kronlöf påtalar hur sorgligt det är att män går miste om så mycket när de inte kommer i kontakt med sin sårbarhet blir hon avbruten av en medlem som skriker “Vi bryr oss inte. Låt oss va!”.

Oavsett vad män tänker om mansrollens machotendenser eller vad de har för relation till sin egen sårbarhet känns en förändring långt borta. Om den ens blir av över huvud taget. Själv har jag varken lust eller energi att bedriva det emotionella arbetet som krävs för att få män som grupp att ta tag i sina problem. De får lösa det själva. Jag kan med glädje låta dem vara.

LÄS MER:Det har aldrig varit lättare att välja fel partner

LÄS MER:Kåta kosläppet efter corona får klara sig utan mig

LÄS MER:FHM fick mig att känna mig dum i huvudet

Emilie Roslund