”Tro på ljuset är kvinnoplikt”!
Trosvisst inleder tidningen Tidevarvet sin era, i det första numret, som kommer ut 1923. Då har Elin Wägner och hennes kamrater i Fogelstadgruppen Första världskriget bakom sig. Freden är en av de tyngsta frågorna att ta sig an för den nya tidningen. De visste att pacifismen gör sig bäst i fredstid. Att vara pacifist under krig är mycket svårare.
Vid första världskrigets utbrott 1914 var fredsvänner illa sedda av alla sidor. I England såg den engelske filosofen Bertrand Russell med vämjelse sina landsmän hurra för kriget. ”Det verkar som om man måste bli galen eller ansluta sig till galningarna.” Han kallades fosterlandsförrädare, och fick sparken från sin professur i Cambridge.
Rösträttskämpar som Selma Lagerlöf och Elin Wägner kan också vittna om kärva tider. Rudolf Kjellén, riksdagsman för högern, ansåg som så många att Sverige borde ansluta sig till Tyskland i kriget. Han tyckte också att kvinnorna borde bidra i allvarstider, och låta sin ”lilla sak” – rösträtten – stå tillbaka för den stora, viktiga saken: ”försvaret av ett maskulint statslif”.
Krigspropagandan hade svept med sig män och kvinnor, politiker och poeter. Många vittnar om krigets förhöjda livskänsla. Tysklands store diktare Thomas Mann greps av krigets rus. För egen del var Thomas tacksam över sin frisedel, men ville gärna ställa sitt verk i krigets tjänst: ”Krig! Det var rening, befrielse, det som vi förnam, och ett oerhört hopp.”
Vår egen snälle nationalskald Erik Axel Karlfeldt försöker också morska upp sig i Ny nord:
”För sött och för klemigt vi bakat/ Vår kropps och vår andes bröd;/ Giv smaken som fäderna smakat,/ Av kärvhet, av fara och nöd.”
Det är lätt att sätta det brödet i halsen, även för fredsvänner.
Elin Wägner och Ellen Key menar inte att kvinnor är större fredsvänner än män, men deras erfarenheter av ansvar för barn, gamla och sjuka borde göra dem mer observanta på krigets helvete.
Elin Wägner sporrades av all högstämd maskulin retorik, och gjorde tvärt om. Hon tog aktiv ställning mot kriget. I januari 1915 skriver hon:
”Känslan att kvinnorna ha så stort ansvar är nästan hemskt, ty de få icke svika sitt stora ögonblick”.
Hon skriver till den äldre Ellen Key, föredöme i fredskampen. Det är svårt att lita på andra ”när man själv känner sig slagen till jorden, ett urverk med brusten fjäder.”
Elin Wägner och Ellen Key menar inte att kvinnor är större fredsvänner än män, men deras erfarenheter av ansvar för barn, gamla och sjuka borde göra dem mer observanta på krigets helvete. När entusiasmen för krig och rustning ökar också inom kvinnorörelsen skriver Ellen Key beskt i Idun att det ”inte finns en enhetlig kvinnovilja i frågan om fred eller krig. Det är inte könsgränsen som delar människorna i militarister och fredsvänner.”
Elin Wägner är förbannad på de arroganta svenskarna, som inte förstår fredsfrågans vikt:
”Jag sörjer över att svenskarna är så bakom, har så lite patos, så lite entusiasm.” Kärnfrågan är att ”ett litet land har ju sin enda räddning i att rättsprincipen blir erkänd. Skall våldet härska är vi ju räddningslöst förlorade.”
Den analysen står sig ännu. Wägner föregriper FN-stadgans regler om folkrätten, att alla nationer aktivt ska arbeta för att motverka uppkomsten av väpnad konflikt.
För Elin Wägner och hennes vänner är det viktiga att ständigt sträva efter förhandlingar, diplomati, kräva skiljedom vid nationella konflikter, förhindra vapenexport. Civilsamhället, kvinnorna och barnen, står i deras fokus. Detta är fortfarande pacifistiska grundbultar. Lätta att sympatisera med i fredstid, men svåra att stå fast vid när kriget väl är ett faktum, och ett stort land angriper ett litet. Så var det då, så är det nu.
När inbördeskriget mellan vita och röda i Finland bröt ut 1918 påverkades fredsrörelsen snabbt.
Med kriget i Ukraina som fond faller alla gamla bastioner, inte bara i Sverige. Här har vi inom mindre än två veckor sett den ena grundbulten efter den andra gänga ur. Plötsligt verkar det som om det finns en majoritet i riksdagen för svenskt medlemskap i Nato, och även socialdemokraterna vacklar. Och riksdagen beslutade – enhälligt – att skicka vapen till Ukraina.
Vänsterpartiet, som av tradition har skarpa skrivningar mot vapenexport i partiprogrammet, höll emot, men ändrade sig dagen därpå. Till och med förre ärkebiskopen KG Hammar tillstyrker. Svenska Freds är de enda som håller fast vid att inte exportera vapen, med argumentet att vapnen kan falla i ryssarnas händer.
När inbördeskriget mellan vita och röda i Finland bröt ut 1918 påverkades fredsrörelsen snabbt. Ellen Key själv tappade masken helt. Hon skriver till Elin Wägner att de ”röda rövarbanden” i Finland måste stoppas till varje pris: ”De som fordrade att de vita finnarna vapenlösa skulle låta sig slaktas ned av bovarna är ej klara i knoppen!”
Hon välsignar de hatade tyskarna som givit vapen till Finland ”då vi svenskar voro usla nog att ej ge dem dessa vapen”.
Även en brinnande pacifist kan alltså vända på en femöring, när kriget kommer.
Både Ellen Key och Elin Wägner kallar sig pessimister för stunden, men optimister på sikt: ”NU slaktas hundratusenden vid Somme, och Paris beskjutes och finnar mördas och Ryssland är hopfallet och Tyskland står handgnuggande.” Men freden kommer, försäkrar Ellen Key:
”Den kommer lika säkert som Vetterns böljor nu dansar blå och fria, som sipporna blånar i backen här”.
Läs mer på GP Kultur:
LÄS MER:Inte konstigt att Cissi Wallin åtalas av JK
LÄS MER:Rösträtten firar hundra år – utan kvinnlig statsminister
LÄS MER:Skämmigt att Sverige är sist med kvinnlig statsminister
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
