Anna Björklund: Kvinnorna styr berättelsen om sina liv som demonregissörer

Kristoffer Triumfs ”Värvet”, som nyss firat 500 avsnitt och fortfarande är en av Sveriges största poddar, slog igenom genom att prata med kändisar om förbjudna saker, rota efter deras “mörker” och fråga rakt ut vad de tjänar. Programledarna Filip och Fredrik, Triumfs gamla arbetsgivare, profilerade sig genom att undra hur lång kuk den ene har och vilka droger den andre gillar, och presentera raffiga spaningar om vem som borde antingen ”myggas av” eller ”byta fru”.

Så har internet och både statliga och kommersiella medier fungerat i decennier, för att höras har man behövt plocka upp tabun, gråta ut, vara rå och våga skava. Sveriges Radios ”Sommar” är sedan länge ett årligt hundratimmarsfirande av den gångbara svärtan och knappt någon vågar ge ut en bok om den inte beskriver skam, förlust eller iallafall någon svårbotad sjukdom.

Sveriges Radios ”Sommar” är sedan länge ett årligt hundratimmarsfirande av den gångbara svärtan

När Fredrik Söderholm och skådespelaren Ola Rapace gör podd om missbruk orkar jag faktiskt inte lyssna, kanske för att jag varit kollega med Fredrik under ett par av hans aktiva drogår och att det där ”mörkret” är lite mindre spännande när man sett det på närmare håll. Kanske för att marknaden för berättelserna om skuld, smuts och svek börjar bli mättad, till slut.

LÄS MER:De vuxna stjäl barnens chans till uppror

Men samtidigt som alla varit överens om att ”prata om det” är det mest effektiva sättet att hantera människans svagare sidor finns en grupp som absolut inte vill meddela allmänheten hur ofta de runkar. Magda Gad, Expressens utrikeskorre i Afghanistan, blev förra året rakt ut rasande när journalisten i ”Min sanning” bad henne berätta om beslutet att välja bort familj och nära relationer för att leva i livsfara på andra sidan jorden.

Efter TV4:s partiledardebatt förra veckan blev centerledaren Annie Lööf nästan lika sur när en annan reporter ska ha frågat någon av hennes medarbetare ifall Annie väntade fler barn. Sedan dess har var och varannan kvinna strängt berättat att sådana frågor ställer man bara inte, det spelar ingen roll att Lööf är partiledare ett valår och själv använt sina graviditeter i sin politik (när samarbetet med Socialdemokraterna skulle fördjupas förklarades det med att Annie insett betydelsen av välfärden efter hennes senaste, svåra förlossning). Anledningen? Att graviditet är stort, viktigt, känsligt.

Enkla frågor är hemska etikettsbrott och även välvilliga konfrontationer har kallats mobbning

För kvinnor är det stora, viktiga, känsliga sådant som inte en jävel ska lägga sig i. Enkla frågor är hemska etikettsbrott och även välvilliga konfrontationer har kallats mobbning. Har kvinnan inte tydligt meddelat att hon är ”redo” ska ämnet inte tas upp, ens i intima sammanhang. Privatpersoner gör som sina mediala förebilder och lanserar sina livsförändringar som att de vore nya kokböcker. Fester arrangeras för ”gender reveal” och släktingarnas reaktioner fångas på reaction video. Mitt i allt är kvinnan, demonregissör även inför sina allra närmaste. Vad som ska sägas och när bestämmer hon och ingen annan.

Man brukar säga att det är jobbigt att vara kvinna för att ens val alltid ifrågasätts. Är det verkligen sant, undrar jag, när jag ser ytterligare en bekant ”fatta beslutet att prata om” något problem vi alla vetat om, och undrat över, i evigheter. Tvärtom verkar varje tjej skriva sina egna stenhårda uppföranderegler och kommunicera med sin omvärld genom allt stramare pressreleaser.

I tolvstegsrörelserna – kända från mediekillarnas exploaterade smärta – ber man om ”sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Det är svårt att inte kunna kontrollera allt, naturens nycker, biologins begränsningar, andra människor. Vad männen brottas med vet vi alla, det är sinnesron och acceptansen de här kvinnorna skulle ta tag i.

LÄS MER:Snälla, fortsätt fota er mat

LÄS MER:Recension: ”Mina nio liv” av Hanif Bali

Anna Björklund