Jag har några gånger skrivit att ett äldre tregenussystem med maskulinum, femininum och neutrum ersatts av dagens svenska tvågenussystem med n-genus och t-genus.
Exempelvis har gamla feminina böjningsformer som dörra, boka och tösa försvunnit och ersatts av dörren, boken och tösen. Och en fras som e lita tös har ersatts av en liten tös. Förändringen, eller förenklingen, från tre till två genus skedde i standardspråket under 1800-talet.
I tregenussystemet användes han och hon även om sakord, men dessa ersattes successivt av den. Resultatet blev att han och hon reserverades för personord, ord för manliga respektive kvinnliga individer.
Många dialekter höll fast vid tregenussystemet. Ingemar Stenmark kunde säga ”han ä schwår” om en slalombacke. Backen var han, dörra hon och bordet det. Tre substantiv av olika genus som bestämmer val av pronomen. Så var det en gång.
Men reale, det är väl ett fjärde genus? Vi som började skolan på 50-talet eller tidigare fick lära oss att det fanns fyra genus i svenskan: maskulinum (pojken, han), femininum (flickan, hon), reale (stolen, den) och neutrum (bordet, det). Då var det valet av han, hon, den eller det som bestämde genus på ordet. Detta kan vi kalla pronomengenus.
Grammatiskt genus är något annat och avser ordböjning och val av bestämd och obestämd artikel. Och då finns det bara två genus i modern svenska, nämligen n-genus och t-genus. Det heter en pojke, pojken; en flicka, flickan; en stol, stolen (n-genus eller utrum), och det heter ett bord, bordet (t-genus eller neutrum).
Det som tar tid att lära sig är naturligtvis att skilja på en- och ett-ord. Att pojkar är han och flickor hon kräver ingen ansträngning.
De som läste tyska i skolan minns att alla substantiv skulle ha der, die eller das som bestämd artikel, och som pronomen skulle man välja er, sie eller es. Tyskan har tre grammatiska genus: maskulinum, femininum och neutrum.
Engelskan är enklare. Språket har tre pronomen (he, she och it) men saknar helt grammatiskt genus. The duger som bestämd artikel åt alla substantiv.
Franskan har två grammatiska genus, maskulinum och femininum, med le och la som bestämd artikel, och un och une som obestämd artikel. Dessutom har franskan två korresponderande pronomen: il (maskulinum) och elle (femininum). Andra romanska språk, som spanska och italienska, har snarlika tvågenussystem.
Det äldsta indoeuropeiska mönstret är ett tregenussystem. Tyskan, liksom de slaviska språken, har kvar dessa tre genus. Och så var det också i äldre nordiska språk.
Engelskan är det mest radikala språket som helt gjort sig av med grammatiskt genus. Det var kanske inte så dumt, eller?
Med genus avses inom språkvetenskapen grammatiskt genus, och dagens svenska har två: n-genus och t-genus. Inget konstigt för modersmålstalare, men nog så krångligt för utlänningar.