Festivalen öppnade ovanligt ljust i år – med Christoffer Sandlers härliga debut ”Så jävla easy going”. En rörande, färgsprakande och fint berättad historia om bultande tonårshjärtan. Vi rör oss med huvudpersonerna genom stan, medan Joanna plankar in på Valhallabadet och Audrey jobbar extra på Bio Capitol. Sällan har jag sett förhöjda Göteborgsmiljöer vävas in så här sömlöst i en berättelse om kärlek och vardagskaos. Vi känner Joannas panik när ADHD-medicinen är på väg att ta slut, och märker hur hennes rastlösa hjärna stillas när hon får dyka ner i den iskalla Göta älv.
LÄS MER:”Så jävla easy going” är en göteborgsk kärlekshistoria
Inget tillåts bli för sockersött, och Joannas deprimerade pappa är helt handlingsförlamad större delen av filmen.
I Lovisa Siréns medryckande roadmovie ”Maya Nilo (Laura)” är det i stället Maya – strålande porträtterad av artisten Zhala – som ställer till det för sin syster Nilo (Bahar Pars). Motvilligt tar de bilen mot Sagres för att ta farväl av sin (som de tror döende) mamma. Med på färden är också Nilos buttra tonårsdotter Laura, medan relationerna djupnar i all sin komplexitet.
De åtta filmerna som gör upp om årets nordiska pris har alla något gemensamt: Huvudpersonerna är kantiga, tvära, problematiska. Knappast ”easy going” – snarare förvirrade, förtvivlade, oempatiska, jagsvaga eller grymma. Avstängda, på väg bort. Struliga.
LÄS MER:Nordiskt filmpris halverat på bantad Göteborgs filmfestival
I min favorit: finska Juha Kuosmanens charmiga ”Kupé nr 6” möts två vilsna själar i en sovkupé på väg mot Murmansk. Den avsmak studenten Laura först känner inför sin redlöst berusade medpassagerare Ljoha byts sakta mot någonting helt annat. En lyhörd filmpoesi genomsyrar den vingliga resan mot ökad självinsikt, och bröderna Kaurismäki tycks ha fått en värdig arvtagare.
Oupphörligt fascinerande är också Morgane Dziurla-Petits burleska ”Excess will save us”. Här utvecklar hon skickligt den kortfilm som hon vann en Guldbagge för 2020 till långfilmsformat, medan hon umgås med sin excentriska familj hemma i den franska byn Villereau. Komedi och tragik följs åt i skildringen av grandiosa män i en avkrok där rasism och våld aldrig tycks långt borta.
LÄS MER:Morgane Dziurla-Petit med humorn som vapen
Resan som redskap för ökad självkännedom är ett av årets tydliga teman, liksom förtvivlade barn i dysfunktionella familjer.
I ”De oskyldiga” (en lika ironisk titel liksom ”Så jävla easy going”) drar norske Eskil Vogt det hela till sin spets. Barnen upptäcker där att de besitter magiska förmågor som de börjar använda allt mer destruktivt, för att plåga och döda.
Socialt tafatta rapparen Elina i finska ”Heartbeast” blir även hon besatt – av sin nya vackra styvsyster, och hon skyr inga medel för att få ha Sofia för sig själv. Elina kunde, liksom rollfigurerna i ”De oskyldiga”, dock ha utvecklats mer.
LÄS MER:Hon vann Startsladden
Då övertygar ”Räkan” desto mer, i kortfilmen ”Bromance” som vann Startsladden. En inbunden tonårskille som tvingas med på fest där han känner sig helt socialt bortkommen.
Noomi Rapace barnlängtan tar sig bisarra uttryck i isländska ”Lamm”, som är en dunkel fantasi om bortbytingar. Och i danska ”Du som er i himlen” sänker en straffande Gud till sist ett komplett mörker över levnadsglada Lise. Storasystern som drömde om att lämna gården och bryta sig fri.
LÄS MER:Recension: Hypnos på bio: ”Land of dreams” på Stora teatern
Sju av de åtta tävlingsbidragen utspelar sig i nutid. Och något framstår med närmast plågsam tydlighet: det är inte lätt för oss inbundna skandinaver att leva och dö i Norden.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
