Vi fick några månader utan restriktioner när vi fick nysa varandra i munnen och servitören fick gå fram till bordet och slapp slänga in stölen från avstånd som en handgranat.
Vi som står på scen fick göra det. Horder av kringkuskande bekräftelsebjörnar vaknade sig ur sitt årslånga depressiva ide och bokade in turnéer längre än Jehovas tålamod i trapphusen.
Varenda icke radonskadad byggnad med fyra väggar och en mikrofon bokades upp fram till år 3000. Då visade det sig att viruset, likt en jävla Pokémon, hade en uppgradering vars namn låter som hälften hantverksöl hälften fransk president. Nu är allt inställt igen och vill man bli underhållen är man återigen förpassad till säsong 37 av “Danska körskolan” i soffan som alltmer börjar formas till ett hål under ens glåmiga röv.
LÄS MER:Kändisar coronaprotesterar i riksdagen
För några veckor sedan dök Lisa Nilsson upp utanför riksdagen för att ifrågasätta restriktionerna. Med sig hade hon fyra skyltar och Per Andersson. Allt man behöver för att omkullkasta överheten. Efteråt satt Lisa Nilsson i morgonsoffor och drog den vanliga valsen om varför scenunderhållningen måste fortgå: ”scenarbetarnas löner” och att kulturen (i detta fall Lisa Nilssons låtar) hjälper folk genom svåra stunder i livet.
Hon sa det inte rakt ut men det lät nästan som hon menade på att hennes musik förhindrar självmord.
Jag vet inte vad ni tycker men om ”Himlen runt hörnet” får en att gå ner från räcket och gå in och ta en macka i stället kanske man inte var så sugen på att möta evigheten ändå?
Egentligen har hon inte fel i sak: underhållningsindustrin försörjer många och musik är (vid sidan av ost) det enda som hindrar en från att lägga sig ner och ge upp.
Det som stör mig är att artister som Lisa Nilsson och Jonas Gardell mörkar den riktiga anledningen till varför vi måste få uppträda: för att vi älskar skiten. Det är som när haschtomtarna vill legalisera sina rökdon med argument att det botar cancer och panikångest och skit… säg bara som det är: du tycker det är gött göttigöttgött.
För oss är det tvärtom: att inte stå på scen är ren skräck som får märgen att isa från röven och uppåt.
Det vanligaste underhållare får höra från menigheten är: ”jag förstår inte hur ni vågar ställa er där upp – det är det läskigaste jag kan tänka mig”. För oss är det tvärtom: att inte stå på scen är ren skräck som får märgen att isa från röven och uppåt.
Att bara gå runt i världen som en vanlig knickedick ingen tittar på: fy fan. Man är hellre död än utanför blickfånget.
Det är ni som är modiga. Som bara sitter där och tar emot.
Nästa gång du hör en artist gnälla om att den inte får stå på scen kan du tänka att det är som den inte snusat på nio timmar, är skitnödig och jagad av en grälsjuk bäver som framför en åkgräsklippare. För det är så det känns. Jag tycker bara Lisa Nilsson ska erkänna det.
Slutplädering: till alla er som skriver till artister som gnäller om utebliven scentid att de är ”välkomna att börja jobba inom vården”: tro mig det är det sista ni vill.
Fy fan att komma in med sprucken mjälte och bli behandlad av en ogigad Jill Johnson. Då är det bättre att stanna hemma, ta en treo och ”vänta ut det”.
LÄS MER:Marcus Berggren: ”Göteborg är ett state of mind”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
