”Min tjej gråter till varenda avsnitt av Fab Five, kan nån komma och hämta henne”, twittrade rappe journalisten och poddaren Sebastian Mattsson häromdagen.
Well, Sebastian, din tjej är inte ensam. Alla gråter till ”Fab 5”. Jag också. Låt mig förklara varför.
För er som inte sett ”Fab 5 – queer eye” är det en Netflix-serie inne på sin sjätte säsong. Från början gick programmet ut på att fem homosexuella män skulle hjälpa en halvslapp heterosexuell kille att rycka upp sin stil. Underförstått att gay-killar är bättre på kläder, inredning och hudvård än straighta snubbar.
Det är en fyrkantig föreställningsvärld man kan tycka vad man vill om, men numera hjälper kvintetten både män och kvinnor. Och det handlar i själva verket bara på ytan om, just det, yta.
Det är nämligen inte alls de fixade frisyrerna, de nya kläderna, matlagningstipsen eller ens de ibland omfattande husrenoveringarna som är grejen med Fab 5. Det finns som bekant hur många extreme makeover-varianter som helst där allt handlar om att deltagarna ska golvas av sitt nya kök. I Fab 5 är det där en bisak.
Det är inte hänryckningen inför en ny badrumsinredning utan chocken över att äntligen bli sedd och lyssnad på som skakar om både deltagarna och tittarna. Och detta är förstås, i grund och botten, något mycket sorgligt. ”Fab 5” blottar vårt sorgliga underskott på genuin omtanke. Därför gråter vi.
LÄS MER:De är störst på Instagram, Youtube och Facebook i Västsverige
LÄS MER:Influencers blir politikernas propagandaverktyg
Så mycket av det vi gör i skolan, på jobbet och i våra dagliga liv handlar om prestation och mätbara mål. För att nå dessa mål förväntas vi vara våra personliga varumärken samtidigt som vi ska utmärka oss inom ramen för extremt snäva mallar. Vi ska konkurrera men ändå samarbeta. Vi ska vinna. Varje dag.
Vi ska konkurrera men ändå samarbeta. Vi ska vinna. Varje dag.
Risken är stor att utveckling i stället blir antingen utbrändhet eller resignation. Man ser det hos varje deltagare i ”Fab 5”.
Där finns mannen som vårdat sin sjuka mamma i hemmet men försummat sig själv, där är kvinnan som försökt hålla sitt lilla asiatiska bageri igång under pandemin men inte ser att hennes smutsiga kläder i princip faller sönder. Och där en annan kvinna som tar hand om såväl övergivna djur som unga med särskilda behov. Men som själv är nära utmattning.
Det är då Tan, Antoni, Bobby, Karamo, och Jonathan studsar in som en kärleksbombande cirkus. Det går inte att inte älska dem. Speciellt när de småningom fördjupar sina tydliga roller. Men showen handlar egentligen bara om att fånga uppmärksamhet för att sedan kunna sitta ned och fråga:
”Hur mår du?”
Sedan hälls nya kläder över tröttkörda och alldeles vanliga kroppar. Mat-tipsen är handgripliga och vardagliga och de nya hud och hård-rutinerna handlar alltid om att göra det enkelt, utan krav på Instagram-maximering. Renoveringar och inredningar genomförs med målet att tillvaron ska bli lite bättre, inte för att kliva i statustrappan.
LÄS MER:Här är 2021 års bästa tv-serier
Samtalen är effektivt redigerade men görs med närvaro och tillit. Det är absolut hyperamerikanskt. Samtidigt varsamt på ett sätt som inte borde få kännas så ovanligt.
Och viktigast av allt. När kvintetten high-fiveat efter utfört uppdrag lyfter man alltid perspektivet från individen till det kollektiva. Budskapet är att du ska ta hand om dig själv för att fungera i ett större sammanhang.
Styrkan finns i solidariteten med andra människor där var och en bidrar efter förmåga. Och där vi hjälper, lyssnar och lyfter varandra när någon inte orkar. Gärna med en snygg glow men framförallt med lite mindre spända axlar.
Då kommer tårarna, Sebastian.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
