Konceptet jo-ha-kyū anger strukturen för klassisk japansk teater och även, något oväntat, för den schweiziske författaren Chrisitan Krachts femte roman De döda. Låter det konstlat? Det är det. Och dessutom: det är meningen.
LÄS MER:Motgift mot samtidens dumhet
Den underliga föreningen mellan tysk prosa och japansk dramaturgi har sin motsvarighet i romanens intrig. Det är tidigt 1930-tal och såväl den amerikanska filmindustrin som den tyska nationalsocialismen är på uppgång. Den japanske filmministern Masahiko Amakasu (som har en historisk namne) föredrar den senare, varför han försöker engagera tyskarna i en gemensam "axel av celluloid" mot den amerikanska kulturimperialismen. Tyskarna sänder honom Emil Nägeli, en schweizisk regissör som med sin tråkiga film Väderkvarnen har nått en blygsam aktning han inte kan leva upp till. Nägeli hoppas i sin tur kunna avslöja den politiska utvecklingen i Tyskland genom att göra en allegorisk skräckfilm om japanska vampyrer.
LÄS MER: Christian Krachts Imperium är nödvändig läsning
Men varken Amakasu, Nägeli eller De dödas berättare engagerar sig riktigt i det planerade filmmakeriet. Istället rör sig romanen makligt framåt enligt den tredelade japanska strukturen via utvikningar om Nägelis och Amakasus olyckliga uppväxter; schweizaren med en sträng far och japanen på ett strängt internat. När Charlie Chaplin i andra delen dyker upp i Tokyo och Amasku inleder en affär med Nägelis blondlockliga fästmö ökar tempot betydligt, innan både celluloidaxeln och triangeldramat i tredje delen hastigt löses upp i intet.
Dandy och provokatör
Vad handlar då De döda om? I tysk press gäller Kracht för provokatör. Med sin förra roman, den mycket läsvärda Imperium om kokovorismens grundare August Engelhardt, anklagades han för att sprida fascistiska idéer i bisatser. När Kracht debuterade med Faserland 1995 löd avfärdandet istället dandyism. Oavsett är problemet detsamma; Krachts romaner låter sig inte avkrävas någon enkel, entydig mening. I den mån Kracht tar ställning, gör han det genom stil och inte genom tydligt artikulerade idéer.
I De döda sker det genom att språket hela tiden framträder som språk. Där andra författare söker efter det rätta ordet, söker Kracht efter det mest praktfulla. Spindel och skakning heter här tarantel och tremulering, någon talar med sotto voce och den som sitter mittemot är en visavi. Det är förstås omständligt, ibland är det vackert, ofta är det mycket roligt. Om Nägelis normala åldrande heter det exempelvis dramatiskt att: "Han kände en allomfattande slapphet, en flegmatisering av kroppen, en ständigt växande språklös melankoli inför denna förgänglighetens skymf.".
LÄS MER:Envist munter dagbok om sjukdom
Och vad mer är, där den spektakulära handlingen med nazister, kändisar och filmiskt våld manar till rask, passiv konsumtion stretar språket hela tiden emot, samtidigt som den japanska dramaturgin skapar en osäkerhet om vart romanen är på väg. De döda är ett konstfullt bygge om hur kulturen dör när den blir till ett medel för pengar eller politik. Men den är också en påminnelse om att konsten av nödvändighet är just konstlad, och om skönheten i detta faktum.
