Nyligen fyllde en av mina närmsta vänner 30 år. Planen för firandet gick ut på att det hela skulle vara en överraskningsdag. Vi kompisar hade var sin station som man ansvarade för. Det kunde vara vad som helst, så länge det hade någon typ av koppling till vännen som fyllde år. Jag klurade länge på vilket minne eller upplevelse vi haft tillsammans som skulle representera min station. 15 års vänskap är ju ett grumligt myller av stora och små händelser som med tiden fabricerats om, klumpats ihop och byggt tillit, glädje och kärlek. Men det är svårt att skilja dem åt. Ingenting kvalificerade riktigt in. Det var lika svårt som att hitta ett glas vatten på Göteborgskalaset 1998. Nu i efterhand förstår jag att jag la alldeles för stor vikt vid själva valet. Gemensamma minnen och erfarenheter behöver inte vara att man typ upptäckt ett nytt svart hål. Men jag ville att det skulle bli bra.
LÄS MER:Det går att leva på sin konst – om man är smaklös
I ren panik, några dagar innan firandet, kom jag till slut på vad min station skulle vara. Det fanns nämligen en klassisk kille i Majorna under vår uppväxt, som var några år äldre och alltid hade figurerat i periferin. Ingen av oss kände honom särskilt bra, men han var klassisk. Han bar ett klassiskt namn så att säga. En dag, för ungefär tio år sedan gick vi ett gäng vänner (bland annat den nu nyblivna 30-åringen) på en gård i Majorna. Plötsligt hörde vi hur ett fönster öppnades upp och ett huvud kikade ut. Det var den klassiska killen. Direkt sa han ”allt bra eller?” och stängde sedan fönstret innan vi hann svara. Denna händelse kanske inte låter så mycket för världen, det är jag medveten om, men för oss blev den en av alla kuggar i vänskapsmaskineriet. Den blev ett internskämt som hänger med än i dag. Jag ska inte försöka bena ut varför, det bara är så. Lika okonstlat och fritt från rationalisering som en bra vänskap. Och just av den oförklarliga anledningen ville jag att min station på överraskningsdagen skulle vara att jag stack ut huvudet ur ett fönster och säga ”allt bra eller?”. En station är inte mer värd än den andra. Vänskapen väger mer än summan av sina sammansatta delar.
LÄS MER:Ett parti schack gör sig påmint
Det som dock gör denna historia så omåttligt dålig, förutom att den handlar om ett internskämt, är att jag av logistiska skäl aldrig genomförde min station. Och det retar mig fortfarande. Det hade på något vis varit så perfekt. En symbol för något större. Men ja, Adam, bara så du vet; jag hade tänkt sticka ut huvudet ur ett fönster och säga ”allt bra eller?” och låta svaret på frågan hänga i luften i minst 15 år. Men min station blev en krönika i stället. Får se vad som händer när du fyller 40 år.
Gör: Försöker finslipa mitt dartkast och funderar på att gå med i en dartförening. För mötena som kan uppstå på ett sådant ställe är oöverskådliga.
Äter: Alldeles för lite. Men det ska ordna sig. Allt har sin tid. Så även min aptit.
Ser på: Filmen ”Gold” på SVT Play och tänker på livet som guldgrävare. Finns det något mer klassiskt yrke?
LÄS MER:Nu är det hög tid för släktforskning
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
