Egentligen var den socialdemokratiska kongressen på Svenska Mässan förra helgen en enda lång varningssignal. Så segervissa, belåtna och självuppfyllda har Socialdemokraterna inte uppträtt på åratal.
Det var som göra ett återbesök i tiden då partiet hade 40 procent av väljarna bakom sig.
Att Nooshi Dadgostar redan då gjort klart att det krävdes någonting för att Vänsterpartiet skulle släppa fram Magdalena Andersson som statsminister verkade man inte ens ta in: ”Det är bara 17 veckor sedan Vänsterpartiet accepterade en socialdemokratisk statsminister och mandatfördelningen ser ju likadan ut nu som den gjorde då”, sa Magdalena Andersson.
Gäsp, gäsp. Låt Vänsterpartiet vifta, liksom.
Den gamla linjen är glömd
Om vänsterpartisterna inte var vansinniga innan, så blev de det då.
Efter Vänsterdagarna i helgen står det klart att partiet är mer enat än någonsin. Samstämmiga rapporter talar om att den gamla linjen som gick ut på att mer eller mindre alltid släppa fram en socialdemokratisk statsminister inte längre finns.
Nu pågår förhandlingar. Tidsschemat har spruckit. Magdalena Andersson har fått en ny deadline och upprepar att förhandlingarna med Vänsterpartiet är ”konstruktiva” och sker i ”en god anda” så flitigt att man inte måste vara en skeptisk journalist för att ana att det här går riktigt ordentligt trögt.
Och mitt i allt detta kommer det historiska beskedet att Moderaterna och Kristdemokraterna lägger en budget tillsammans med Sverigedemokraterna. Det innebär att det inte räcker att Vänsterpartiet släpper fram Magdalena Andersson som statsminister. För att regeringen ska få igenom sin budget så måste både Centerpartiet och Vänsterpartiet rösta på den.
Måste komma överens
Det här illustrerar egentligen bara ytterligare precis det Nooshi Dadgostar försökt säga de senaste veckorna: att det är fyra partier – S, MP, V och C – som ingår i Socialdemokraternas regeringsunderlag och om det ska fungera måste de prata med varandra. Komma överens.
När Centerpartiet – och Liberalerna – bytte sida efter valet 2018 var huvudargumentet att man ville förvissa sig om att ytterkantspartierna, V och SD, inte fick något inflytande. Sedan dess har Januariavtalet fallit, Liberalerna bytt sida på nytt. Centerpartiet definierar sig som opposition i mitten, men som läget ser ut just nu är det en omöjlig roll.
På högersidan finns numera tre partier som samarbetar och som har fler mandat än regeringen och Centerpartiet tillsammans. Eller regeringen och Vänsterpartiet. Mot den bakgrunden är det lätt att se att det som händer nu förr eller senare måste hända.
Hur få ihop det?
Regeringspartierna S och MP måste ha med sig både V och C för att kunna regera.
Men kan Socialdemokraterna få ihop den brokiga skaran till en enhet?
Kommer Centerpartiet kunna motivera att man faktiskt ingår i samma regeringsunderlag som Vänsterpartiet? Kommer Centerns samtliga riksdagsledamöter ställa upp på det?
Vilken ekonomisk politik ska sällskapet driva?
Även om Centerpartiet fortfarande tycker att SD är ett värre ytterkantsparti än V återstår egentligen alla andra frågor om hur man ska få ihop det.
Och det som måste lösa knuten är Magdalena Andersson. Annars kommer hon inte att kunna regera fram till valet – och hon har heller inget regeringsalternativ att gå till val med.
LÄS MER:M, SD och KD överens om skuggbudget