I Sverige finns det cirka 50 000 personer med diabetes typ 1. Länge var dödligheten 100 procent. För 100 år sedan, år 1921, lyckades den kanadensiska fysiologen Frederick G Banting med kollegor för första gången framställa insulin. Få medicinska framsteg har räddat så många liv.
Vanligast är att gruppera diabetes i typ 1 och typ 2. Gemensamt för alla sorters diabetes är att kroppens förmåga att reglera blodsockerhalten blir nedsatt. Typ 1 diabetiker måste kontrollera blodsocker och ta insulin flera gånger om dagen.
Ny teknik
Tack vare ny teknik kan behandlingen och vardagen underlättas. Kontinuerliga blodsockermätare som fästs i underhudsfettet minskar behovet av att sticka sig i fingret för att ta prov. Insulinpumpar tillåter att insulinet doseras nästan lika finkänsligt som bukspottskörteln gör hos en frisk person. De moderna systemen kopplar ihop den mätande och den doserande funktionen.
Men som med all teknik är även det senaste inom diabetes dyrt. Behandling med insulinpump och kontinuerlig blodsockermätare kostar minst 40 000 kronor om året, ibland betydligt mer än så. Kostnaden för traditionella injektioner med pennor (dock inte inkluderat priset för blodsockermätning) uppgår inte ens till 10 000 kronor för en diabetiker med standarddoser i Västra Götaland.
Måste prioritera
Därför måste den offentliga vården prioritera. Utfallet av diabetesvården i Västra Götaland är bättre än i övriga landet, men bara en fjärdedel har i dag en insulinpump, trots att en sådan kan underlätta vardagen också för en välbehandlad diabetiker.
Vi föreslår:
• Gör om de etiska riktlinjerna och tillåt medfinansiering av vård. Statens medicinsk-etiska råd kom 2014 med riktlinjer om att medfinansiering i hälso- och sjukvården inte borde tillåtas. Det har i princip inneburit ett förbud mot att kunna byta upp sig, och själv betala för något bättre än vad det offentliga erbjuder. Grundtanken med förbudet är att alla ska få vård efter behov, och att vården ska vara jämlik. Gränsen mellan behov och efterfrågan är emellertid alltid långt ifrån glasklar. En välbehandlad diabetiker har inte ett medicinskt behov av en dyrare behandling, men kan likväl ha starka skäl att efterfråga en sådan. Ingen annan får sämre vård för att denna person själv betalar för ett annat alternativ.
• Inför ett voucher-system. Medfinansiering innebär att vården betalar en grundsumma motsvarande den basbehandling som diabetikern har rätt till enligt medicinska riktlinjer, men man kan själv välja produkt och eventuellt lägga till en summa för bättre teknik om man vill. Diabetiker fäster sin insulinpump på kroppen och bär med sig den hela dygnet, vilket gör design och användarvänlighet, som kan vara olika för alla, betydelsefullt.
• Vouchern ska gälla för FDA-godkänd teknik. Det är av USA:s läkemedelsmyndighet FDA som den senaste tekniken först får ett seriöst myndighetsgodkännande. Det är onödigt att teknik i dag måste godkännas flera gånger; först av USA, sedan av EU och därefter av svenska experter på nationell och sedan regional nivå. Till följd av dessa krångliga processer ligger Sverige flera år efter i tekniktillgänglighet. Åtminstone ska vouchern gälla för EU:s CE-märkta produkter. I USA är priset på insulin högt på grund av en slags kartellbildning mellan de tre stora insulintillverkarna och försäkringsbolagen. För att motverka en liknande situation i Sverige krävs sannolikt ett fortsatt prispressande upphandlingsförfarande, men det får inte hindra de individer som vill att köpa andra produkter.
En risk med att tillåta medfinansiering i vården är att det blir ett sätt för regionen att spara pengar, att den som är i medicinskt behov tvingas att stå för kostnaden själva. Det finns dock redan i dag tydliga riktlinjer för vem som har rätt till vad på det offentligas bekostnad.
Sjukvård är inte ett område som lämpar sig för ren marknadsekonomi, men heller inte ren planekonomi.
Som med all annan teknik har diabetesvården utvecklats och blivit billigare av att några gått före, om än framförallt i andra länder med mer tillåtande system. Sjukvård är inte ett område som lämpar sig för ren marknadsekonomi, men heller inte ren planekonomi.
Det finns något paradoxalt orättvist i att en diabetiker som minutiöst sköter sin behandling, ständigt mäter blodsocker, tänker på att äta långsamma kolhydrater, träna, inte stressa och sova bra för att få bra värden, inte tillåts att själv betala för den teknik som skulle göra livet med sjukdomen lättare och öka livskvaliteten. Denna person tillåts att köpa dyra väskor, lägenheter och resor, men får inte lägga sina pengar på de produkter som kanske betyder allra mest. Diabetes styr ens vardag, och ju mindre tid och energi den kräver, desto friare kan den enskilda vara.
Kajsa Dovstad, läkare och välfärdsansvarig på Timbro