Bistånd till odemokratiska regimer är alltid kontroversiellt. Det gäller även humanitär hjälp som direkt styrs till svältande och lidande människor. Skälen är flera. Den ena orsaken är att regimerna genom utländskt bistånd kan frigöra de ekonomiska resurser som trots allt finns, till andra ändamål som till exempel militära insatser eller repressiva åtgärder inom landet. Det andra skälet är att invånarna med mat och medicin utifrån skulle bli mindre benägna att opponera sig eller resa sig mot en förtryckarregim.
Det finns historiska exempel på hur regimer kastats över ända i svältuppror men det vanligaste är att människor i tysthet dör av undernäring. Att hålla inne katastrofbistånd innebär visserligen en markering mot tyranniska regimer men blir i ännu högre grad en bestraffning av människor som råkar bo i länderna och inte heller har möjlighet att ta sig därifrån.
Nordkorea tillhör de nationer som drabbats av en rad svältkatastrofer under årens lopp. En av de svåraste var under slutet av 1990-talet, men regimen var länge tveksam till att ta emot hjälp. Att medge de faktiska omständigheterna var det samma som att bekräfta att det diktatoriska styret inte fungerade. Till sist sipprade dock utländska hjälpsändningar in när hundratusentals människor redan hade dukat under. Nordkorea har samma problem idag, men med ekonomiska sanktioner riktade mot landet är det svårt att bistå.
I Iran blev resultatet korruption
Sanktionerna mot Iran under 1990-talet innebar också att människor drabbades av svår undernäring och brist på mediciner. Med ”olja för matprogrammet” var tanken att iranierna skulle få sälja sin egen olja och enbart handla mat till befolkningen och på det sättet själva finansiera biståndet. Men resultatet blev snarare omfattande korruption än en massiv insats för de nödlidande.
Dessa erfarenheter innebär att det finns en klar insikt om att det internationella samfundet – och enskilda hjälporganisationer – måste gripa in för att rädda liv även i länder som styrs av tvivelaktiga regimer. Afghanistan är idag just ett sådant land med talibanerna åter på plats efter den brådstörtade amerikanska reträtten och med Nato-allierade som lämnade i USA:s spår.
Biståndsappeller riktas nu om nödhjälp till Afghanistan sedan banksystemet i praktiken kollapsat och möjligheten att handla mat kraftigt begränsats. Uppvärmningen av bostäder under det kalla vinterhalvåret är ett annat akut problem.
Ett olösligt dilemma
Men vädjanden möts allt oftare av brist på intresse och i de fall som bistånd utlovas blir det ofta i mindre omfattning än vad som är nödvändigt. Att flyktingströmmar från dessa utsatta nationer kan bli resultatet noteras, men har ännu inte lett till en omfattande internationell aktion.
Dilemmat att hjälpa nödlidande – utan att för den sakens skull bistå regimerna i länderna där dessa människor bor – är i praktiken olösligt. Detta särskilt i ett land som Afghanistan där avståndstagande mot talibanerna sker samtidigt som den humanitära krisen förvärras dag för dag.
Ropen om snabb nödhjälp blir allt intensivare från hjälporganisationerna. Men svaren dröjer.
LÄS MER:Minst en miljon barn kan dö av svält i Afghanistan
