Byggnadsnämndens vice ordförande i Göteborg, Mats Arnsmar (S), hördes nyligen i radions ”God morgon världen” säga att det är viktigt att väga saker mot varandra i stadens utveckling, nya bostäder mot träd till exempel. Det är en klok utgångspunkt för all planering. Fast kanske menade han bara att vi måste fälla några träd till för att staden ska växa.
Inflyttningen till städerna, urbaniseringen, har pågått ända sedan industrialismens början. Ännu äldre är tankefiguren land/stad, polariserad som idyll/fördärv, eller omvänt efterblivenhet/framsteg. Kultursociologen Raymond Williams skrev om figurens historia i boken The Country and the City från 1973. Mitt i den gröna vågen försökte han underminera våra schablonbilder och hävda att vi lever i en kultur av stad och land.
Några decennier senare skulle ”den urbana normen” ta över. Den institutionaliserades i Storstadssatsningen kring sekelskiftet 2000. ”Den kosmopolitiska offentlighetens” attraktivitet i form av uteserveringar och stora evenemang blev föremål för sociologiska studier. Besöksnäringen blev allt viktigare i det ”postindustriella samhället”. ”City branding” blev ett begrepp för hur städer kan ”sätta sig på kartan”. Stadsutvecklingsgurun Richard Florida höll 2006 väckelsemöte i Göteborg om sin bok och begreppet ”den kreativa klassen”, den som alla städer nu ville locka till sig.
LÄS MER:Staden är ingen plats för individualister
2010-talet blev ”stadsutvecklingens” årtionde i Sverige. De stora städerna skulle växa och de skulle växa inåt, med kvartersstad på gammal industrimark.
2008 bildades Yimby, ”Yes in my backyard”, i Göteborg med sitt program att bejaka förtätning. Under mandatperioden 2014–2018 fick de genomslag i Socialdemokraternas program som ville se Göteborg byggas ut med ”slutna kvarter i hög exploatering”. 2010-talet blev ”stadsutvecklingens” årtionde i Sverige. De stora städerna skulle växa och de skulle växa inåt, med kvartersstad på gammal industrimark. Bostadsritande arkitekter varnade, utan gehör, för små, mörka bostäder i de hus som nu producerades. Politiker diskuterade hellre hur vi kunde få mer ornament på fasaderna.
2017 skrev Florida en mindre uppmärksammad bok om ”The new urban crisis”, där han varnade för en ”winner-take-all urbanism” med skenande ojämlikhet. Motståndet mot den urbana normens förenklingar mobiliserades från allt fler håll. Nu har det nått också kultursidorna där man kan läsa att man blir ”folkilsk” av att bo i Stockholm. Och inte bara kulturpersoner flyttar. Utflyttningsnettot från Stockholm under pandemiåret var 10 366.
Inflyttningsöverskott hade i stället städer som Norrtälje, Enköping och Strängnäs. De som flyttar är främst barnfamiljer. I en enkät till unga européer sade sig bara tolv procent vilja bo i en miljonstad. Det är i stället den mindre staden med allt inom räckhåll på 15 minuter som lockar, även om storstadsliv säkert har poänger för somliga. Den andra extremen, bilberoende villor i stadens utkant, som marknaden sägs efterfråga, är inte lösningen. Landshövdingehusens Göteborg, de små stadsdelarnas stad, visar på en möjlig medelväg.
Men byggnadsnämnden i Göteborg fortsätter driva förtätning centralt, kosta vad det vill. För det är man beredd att sälja ut Skanstorget och släppa fram 15-vånings studentbostäder intill Holtermanska sjukhuset och Chalmers. I det senare fallet besvaras omfattande kritik i samrådet med att ”det allmänna intresset av ett stort antal nya bostäder” väger tyngre än grönområden och kulturmiljö.
Men om nu pendeln svänger från en urban norm till en rural? Skulle byggnadsnämnden kunna tänka utanför den urbana boxen, släppa de enkla paketlösningarna, se mer än ett värde och våga verkligen väga saker mot varandra? Kanske till och med lyssna på planerarprofessionen?
LÄS MER:Recension: Gårda vesta av White arkitekter
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
