Den nionde maj, 1945: Kriget i Europa är slut och i Moskva strömmar folk ut ur husen. Gatorna fylls snabbt av män, kvinnor och barn som sjunger, dansar och skrattar, så långt det nu är möjligt i Stalins totalitära rike. Det är en glädjens dag. Men inte för polskfödda Ester, som kommer från en stad där hela den judiska befolkningen utrotats, eller ryskjudiska Ruzia, som levt hela sitt liv i antisemitismens skugga. De sitter på var sitt håll i den ryska metropolen och gråter. Det stora kriget är över, men det har tagit allt ifrån dem – familj, släkt och vänner. Inte ens deras historia finns kvar. Det som en gång var deras judiska arv är utplånat, borta för alltid. Det enda som återstår är ett enormt tomrum.
LÄS MER: Masha Gessen om sex och totalitarism
Scenen i Moskva är en nollpunkt i Masha Gessens bok om sin farmor och mormor. Men därifrån ska – trots allt – något nytt växa. Ester och Ruzia träffas och blir vänner, de bildar nya familjer, och av en slump ska deras båda förstfödda förälska sig i varandra, gifta sig och få barn.
Skrämmande och hoppfullt
Läsningen är bitvis skrämmande. Ester och Ruzia lever bokstavligen genom alla vedervärdigheterna: pogromerna, utrensningarna och terrorn. Men också hoppfull. I centrum för Masha Gessens framställning står förmågan att leva vidare; att orka älska, skratta och sörja igen.
Det finns färsk forskning som visar att kvinnor klarar sig bättre än män genom krig och katastrofer. Enligt denna forskning handlar det om psykisk och fysisk uthållighet, om en sorts seghet, som många män saknar. Jag kan inte låta bli att tänka på det där medan jag läser om Ester och Ruzia. De båda kvinnorna upplever svåra umbäranden och hårt förtryck, men lyckas ändå att skapa sig en meningsfull tillvaro. De behåller sin värdighet. De bygger nya familjer och värnar sin vänskap. Att läsa om detta är vackert och hoppfullt. Genom allt det onda lever något som är varmt och innerligt, något som inte går att utplåna. Tomrummet fylls med nytt liv.
Att Ester och Ruzia – Vänskap genom Hitlers krig och Stalins fred nu finns på svenska i fin översättning av Jessica Hallén är bra. Detta är en angelägen berättelse om livet i skuggan av nazismen och stalinismen, värd många läsare, många fler än de som tvångsmässigt slukar allt som handlar om Andra världskriget och Stalins terrorvälde.
LÄS MER: Knivskarp Masha Gessen visar ett låst Ryssland
Tyvärr är jag rädd att en hel del kommer krokna under läsningen. Masha Gessen har en stil som ibland är poetisk och lätt, men lika ofta snårig och svårgenomtränglig. Här finns en hel del passager som är så omständliga att jag tappar bort mig fullständigt. Det är synd. Men också naturligt. Världshistorien är ingen rak väg, ingen snyggt förpackad story. Det entydiga är ofta detsamma som det tillrättalagda. Och Masha Gessen är aldrig tillrättalagd. Hon närmar sig världen så som den framträder för henne i all sin motsägelsefullhet.
Det blir svårläst, ibland till och med dåligt, men aldrig oväsentligt. Tvärtom.
I min bokhylla hamnar den här boken tätt intill Göran Rosenbergs mästerliga Kort uppehåll på vägen från Auschwitz.
