Jenny Diski använde resandet som ett sätt att hitta stillheten i sig själv. En safariresa i Tanzania och Kenya för länge sedan gav också mig den känslan. Att höra flodhästarna beta utanför tältet om natten väckte alla sinnen och att se ett oändligt led av gnuer vandra dygnet runt rörde mig till ödmjuka tårar. ”Serengeti får en att inse hur kort, skört och utsatt livet är”, skriver Mia Kankimäki i sin reseberättelse ”Kvinnor jag tänker på om natten” (2018). Hon reste bland annat ensam till Afrika med Karen Blixens litteratur som guide, men förstod snart att hon förblindats av något romantiskt som inte var verklighet. Obönhörlig torka och rädslan att bli lejonmat var däremot på riktigt. På resa, och i synnerhet där ute i bushen, finns en närvaro som väcker det som Diski kallar för stillheten, eller som jag brukar säga: livet i koncentrerad form. Men jag undrar över vad detta tillstånd egentligen kostar oss.
LÄS MER:Terroir – resmålens alldeles särskilda smak
I augusti såg jag med stor förtjusning tv-serien ”The White Lotus” på HBO. Ett smart kammarspel om de vita välbemedlade gästerna på en lyxresort på Hawaii. I sex avsnitt, tillika sex semesterdagar, får vi följa familjen, paret, den ensamma kvinnan, och hur deras interaktioner får konsekvenser för personalen på hotellet. Komplicerat och obekvämt, som ett skratt satt i vrångstrupen. Kopplat till turism blir perspektivet kolonialism tydligt, maktobalansen som världsekonomin vilar på. Seriens fiktiva verklighet får mig att fundera över koncepten semester, turism, drömresa… Vad är dessa egentligen? Det finns en medial bild av en nästan påhittad plats, ett avbrott från verkliga livet. Sådana platser tydliggör ofta orättvisor på ett märkligt förhärligande vis.
När man stannar på ett ställe för länge är det lätt att glömma bort hur stor världen är, känslan för hur långa och breda de där longituderna och latituderna är går förlorad. Visit Swedens svemester-kampanj, ”De ofrivilliga turisternas guide till Sverige”, är ett slags antologi över människor från andra länder som blev strandade i Sverige under pandemin och deras upptäckter. Guiden får mig inte att bli det minsta sugen på mer upptäckande här hemma. Snarare vill jag också vara främling på en ny plats.
LÄS MER:Resa: Fem spännande florister som arbetar nära naturen
Kanske utforska vattnets vägar. ”Deras sökande tilltalar mig. Där de meandrar sig över kontinenter liknar de frågor.” Så skriver årets sommarpratare Nina Burton i sin essäbok ”Flodernas bok” (2012) om livet, äventyret och tre vattenvägar i Europa. Hon berättar med en upptäcktsresandes vakna blick, dömer inte men ser glasklart vad människans framfart gör. Hon lär oss om hur Petrarca, Erasmus och Gutenberg kom att bli inskrivna i historien genom sina resor med öppna blickar. Burton själv blundar inte för stora vattenkraftverks fulhet, medan hon låter sina känslor för vatten bli till poesi. Hur det lilla och det stora hänger samman.
Själv är jag fortsatt nyfiken – och tudelad. Precis som resejournalisten Per J Andersson skriver i sin undersökande bok ”För den som reser är världen vacker” (2018) finns det djupt mänskliga drivkrafter som gör att vi vill resa. Nyfikenhet, förklarar han, är något som driver människan som art, att upptäcka nya platser. Men kan jag resa, och hur gör jag för att inte vara en självuppfylld turist, så som världen ser ut i dag? Var min safari i Afrika ren och skär exploatering, en bekväm fantasi som jag ofrivilligt lät andra än jag betala det verkliga priset för?
LÄS MER:Resa: Fem nyskapande parker världen över
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
